Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska kolonin i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passerade der fram. För att återvinna jemvigten bygde
äfven de ett fäste längre ned, Fort Casimir, men det
var ej väl färdigt, förr än den svenske guvernören
hade ett Elfsborg ännu längre ned vid floden. Lika så
lät han på östra stranden af floden, vid Santickat,
det sedermera genom Washingtons seger berömda
Trenton, nedbryta generalstaternas der uppresta
vapen. Uppdraget utfördes af en löjtnant, som en dag
gick öfver floden och högg ned det, en mandat, som i
kolonin synes ha väckt mycken anklang. Tilläggas bör,
att svenskarna i följd af köp gjorde anspråk äfven
på denna strand, der holländarna dock, som vi sett,
förut anlagt några fästen.
Allt detta gaf näring åt fiendskapen mellan de begge
nationerna, som blef ännu bittrare, när Printz,
vädrande storm, i tid drog sig undan till Sverige
och hans efterträdare Johan Rising, efter ett kort
interregnum af den förres måg, Johan Papegoja, 1654
anlände på skeppet Örn och under sjelfva uppseglingen
genom öfverrumpling tog Fort Casimir.
Den nye guvernören, som denna gång ej var
militär, utan en civil embetsmän och hade titeln af
generaldirektör, medförde utom embetsmän och krigsfolk
en ny skara utvandrare. Sådana hade äfven i flera
omgångar förut anländt; så en 1647 med skeppen Svarta
kattan och Svan. I allmänhet var lusten att utvandra
redan denna tid så stor, att, när Örn afgick från
Göteborg, mer än hundra familjer, som sålt gård
och grund för att öfverflytta till Amerika, måste
qvarlemnas af brist på utrymme om bord. Med Rising
följde äfven ingeniören Peter Lindström, som hade
i uppdrag att uppmäta landet och som frukt af sina
arbeten hemsände en beskrifning med åtföljande karta
öfver kolonin.
Guvernör öfver Nya Nederländerna var vid denna tid
Peter Stuyvesant, en klok och försigtig man, som länge
med oro följt svenskarnas företag och, i dem fruktande
en farlig medtäflare om besittningen af denna del
af Amerika, endast vaktade på ett gynsamt tillfälle
att lägga under staterna äfven den vestra stranden
af Delaware. Han trodde rätta ögonblicket nu vara
kommet. Sjelf hade han fått förstärkningar hemifrån,
medan den nya regeringen i Sverige, i begrepp att
inlåta sig i ett nytt krig, ej kunde utskicka några
sådana. Med en eskader af 7 fartyg och 600-700
man visade han sig plötsligt den 30 augusti 1655
på Delaware och tvang slag på slag de båda svenska
fästena Trefaldighet (det förra Fort Casimir) och
Kristina att utan strid kapitulera. Guvernören,
hans embetsmän och krigsfolket samt så många af
kolonisterna, som ville medfölja, hemfördes till
Europa på ett holländskt fartyg; största delen
föredrog dock att qvarstanna. Holländarna fläckade
sin seger genom grofva våldsamheter, och en del af
de svenska nybyggarna bortfördes till Nya Amsterdam.
Detta slut fick det svenska väldet i Amerika, sedan
det varat i ej fullt sjutton år. Ehuru instängdt på
ett smalt område mellan de holländska besittningarna
i norr och de engelska i söder, skulle det säkerligen
genom en klok politik och med kraftigt understöd
hemifrån ännu en längre tid kunnat hålla sig uppe.
Begge delarna saknades dock, och undergången skulle derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
