Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fartygets upptackling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom de öfre däcken står han fritt i hålen för att
kunna böja sig något under vindens tryck i seglen,
visserligen ej som »ett ro för vinden», men så
mycket, som för en sådan fast massa är möjligt, då
hon tillika åt alla håll stödes af spända tåg. Vid
det öfversta däcket omgifves masten af en mastkrage,
förfärdigad af dubbel eller tredubbel segelduk, som
skall förekomma vattens nedrinnande i fartyget. På
tremastade fartyg af måttlig storlek går den aktersta
masten stundom ej ned till kölen, utan stannar på
understa däcket, hvilket aldrig är fallet med den
största masten. På fartyg, som endast ha ett däck,
kilas masterna naturligtvis i detta.
Som bekant, föra fartygen efter sin storlek tre, två
eller blott en mast. Till tremastare höra linieskepp,
fregatter, korvetter och stora handelsfartyg (fregatt-
och barkskepp). Till tvåmastare höra briggar,
skonertar och galeaser, medan slupar, jakter, kuttrar
och smärre fartyg endast ha en mast, som då också
består af blott ett enda stycke, en lång fura. På
tremastare kallas den främsta masten fockmast,
den mellersta och största stormast, den aktersta
mesan- eller kryssmast. Dessutom förekommer ett slags
lutande mast, kallad bogspröt, emedan det nästan
vågrätt skjuter ut ett godt stycke utanför fartygets
bog. Dess förlängning kallas klyfvarbom, och om, såsom
ofta är fallet, klyfvarbommen har en ytterligare
tillsats, får denna namnet jagarbom. Bogsprötet tjenar
hufvudsakligast till att fästa de tåg, som föröfver
stödja fockmasten, men äfven att uppbära segel, som
äro af vigt för fartygets handterande. På de ställen,
der mastens olika delar äro förenade, alltså der
märsstången står på undermasten och bramstången på
märsstången, omgifvas dessa af gallerlika ställningar
af fast hopfogade balkar, som kallas märsar och
salningar, af icke sjömän mastkorgar. Skilnaden
mellan mars och salning är, att den förra är brädlagd
och stundom försedd med räcke, den senare icke. Genom
ett i denna ställning framför masten befintligt
fyrkantigt hål uppskjutes stången, som i sin fot också
har ett hål. I detta hål instickes ett tvärstycke
af trä eller jern, sluthultet, hvars ändar skjuta ut
på ömse sidor om stången och, hvilande på salningen,
uppbära henne. Vid öfversta ändan af mast och stång
äro for åstadkommande af en fastare förening anbragta
så kallade eselhufvuden, grofva, med jern beslagna
klossar. Eselhufvudena ha två hål, ett fyrkantigt,
som passar till tappen i mast- eller stångtoppen,
och ett rundt, genom hvilket stängerna skola skjutas
upp. Märsar och salningar tjena äfven till fästande
af stängvanten, till hvilka vi snart skola
återkomma. Bogsprötet har blott ett eselhufvud, genom
hvilket klyfvarbommen utskjutes. Dennas inre ända är
antingen genom ett jernband fäst vid bogsprötet eller
försedd med en tapp, som går in i ett hål i fartygets
bog. Den del af master och stänger, som ligger emellan
märsen eller salningen och eselhufvudet, kallas topp
eller rått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
