Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fartygens utrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bredd, så att om denna bredd t. ex. är 50 fot, blir
ankartåget 2 fot i omkrets.
Ankartågets längd är vanligen 120 famnar. Man
räknar 20 famnar för fastgöringen vid ankaret och
för afståndet från klyset till fastgöringsstället
om bord samt ändans fästande, så att de återstående
100 famnarna utgöra en kabellängd, det längdmått,
hvari sjömännen pläga mäta sina afstånd. Man ankrar
ej gerna på större djup än 40 famnar, och härför
är en kabellängd i nödfall tillräcklig. Skulle på
mycket djupt vatten och i storm längre tåg behöfvas,
måste två splitsas ihop.
De svåra tågen äro mycket dyra och derför föremål
för en ständig omsorg och vård. Man förser dem med
en särskild klädsel, d. v. s. man omlindar dem,
åtminstone till den längd, hvarpå de möjligen
kunna komma i beröring med bottnen, med gammalt
tågverk, hvilket dock ej hindrar, att de mot skarpa
klippkanter kunna bli afskurna och ankaret derigenom
förloras. Äfven söker man förekomma, att de utsättas
för skarpa krökningar, hvilka skulle allt för olika
fresta de yttre delarna. Vid ankarets hemtagande
lägges derför ej sjelfva tåget rundt spelet, utan
man begagnar sig af ett smalare hjelptåg, som kallas
kabellarium. Detta lägges på den sidan, der tåget
skall vindas in. Aktra ändan tages tre slag kring
spelet, kabellarium sträckes längs tåget samt tages
för om fockmasten och alla hinder, hvarefter ändarna
förenas med hvarandra. Tåg och kabellarium hopfästas
med sejsingar, hvilka lossas, allt som de under
hemvindandet närma sig spelet, för att derefter i
stället påläggas förut, der nytt tåg kommer in. På
detta sätt skjuter sjelfva ankartåget i rak linie
förbi spelet och försvinner i en lucka för att i sin
lafve nere i fartyget uppskjutas i vida bugter.
Der man i stället för tåg nyttjar kettingar, har
man ännu större tyngder att handtera, ty en ketting
af samma styrka som ett hamptåg väger, med samma
längd, ungefär dubbelt så mycket; men den böjliga
jernkettingen är likväl lättare att sköta och stufva
och behöfver till förvaringsrum blott en kista,
då hamptåget fordrar nästan ett helt rum. Utom
andra fördelar, som ketting har framför hamptåg,
ligger en mycket betydande i hans egen stora
tyngd. Då hamptåget i vigt obetydligt skiljer sig
från vattnet, är jernet deremot sju till åtta gånger
tyngre, hvarför så stor del som möjligt af kettingen
ligger längs bottnen och bidrar att hålla fartyget
fast. Vid måttligt djup, lätt bris och ringa ström
behöfver man derför endast hälften och vid mindre
fördelaktiga förhållanden ungefär tre fjerdedelar så
lång ketting som hamptåg. Man begagnar dock aldrig
mindre ketting än tre gånger djupet, men väl mera. I
storm, stark ström och hård sjögång ligger ett fartyg
beqvämare för hamptåg, emedan det är mera elastiskt,
men faran att få det afätet gör, att kettingen äfven
vid detta tillfälle är säkrare.
Kettingar smidas af runda jernstänger af den tjocklek,
man önskar. Det förut omnämda hamptåget af två
fots omkrets skulle kunna ersättas med rundjern
af 2 1/4 tums diameter. Vid länkarnas förfärdigande
användas starka pressar, som arbeta jernet i glödande
tillstånd. Smalare ankarkettingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
