Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pansarskeppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pansarskeppens jernålder. Gå vi tillbaka till början
af denna nyaste revolution, måste vi som sådan anse
den franske generalen Paixhans’ uppfinning. Denne
uppfann nämligen bombkanonen, en artilleripjes, hvarur
man i horisontal riktning kan skjuta sprängkulor af
7-9 tums diameter.
Hittills förstod man sig endast på att i båge kasta
sådana projektiler ur mörsare, och i denna form hade
saken föga att betyda vid en sjöstrid, ty man kan lätt
inse, huru ringa utsigt det är att från ett skepp,
som sjelft är ett vacklande underlag, med bågskott
träffa ett annat. Vid horisontal skjutning deremot
blir förhållandet helt annorlunda. Härvid är ett
skepp ett föremål, som i regeln blir träffadt, då
det deremot vid kastning i regeln icke träffas. En
kreverande bomb är om bord å ett fartyg en vida
farligare gäst än en kanonkula. Under de napoleonska
krigen användes i sjöstriderna fullkulor af 18-48
skålpund med krutladdningar af 1/3 af kulans
vigt. Många sådana kulor gingo in genom den ena
skeppssidan och ut genom den andra, och den, som
befann sig i deras väg, var visserligen förlorad,
men sjelfva fartyget kunde utan egentligt men uthärda
många sådana skott. Det sega träet vek undan, men slöt
sig strax åter samman, så att det ofta alldeles icke
kunde synas, att en så stor kula gått igenom. Större
fara medförde naturligtvis de skott, som träffade
i eller strax under vattenlinjen, äfvensom de
glödgade kulor, som stundom begagnades, i synnerhet
om de blefvo sittande i skeppssidan eller stannade
inombords. För begge dessa slags faror fans dock bot,
dels genom eldsläckningsmanskapets ansträngningar,
dels genom timmermännen, som tillstoppade läckan. Vida
värre blef det med införandet af bombkanonerna, mot
hvilkas projektiler sjelfva de glödgade kulorna voro
lekverk. Ty dessa ihåliga kulor borra ej endast hål,
utan slita ut hela stycken ur sidan samt utbreda vid
sitt sönderspringande död och förstörelse åt alla
håll och kunna äfven sätta fartyget i brand. När
man derför efter 1822 började införa dessa hemska
förstörelseverktyg om bord på träfartyg, måste man
strax få klart för sig, att om två så bestyckade skepp
möttes som fiender inom skotthåll, skulle striden inom
tio minuter sluta med båda motståndarnas fullkomliga
tillintetgörelse.
Ett bevis härpå lemnade sedermera den turkiska
flottans fullkomliga förstöring af ryssarna vid
Sinope. Det var ett verk af Paixhans, med hvars
bombkanoner den ryska flottan var försedd, medan
deremot turkarna endast hade vanliga kanoner att sätta
häremot. Å andra sidan misslyckades under krimkriget
de allierade flottornas angrepp mot Sebastopol helt
och hållet, ty så snart ett skepp kommit tillräckligt
nära fästena, att ett par bomber kunde skickas det
till välkomsthelsning, måste det förlora all håg
att fortsätta en så ojemn strid. Häremot måste nu
hastigt skaffas bot. Då träskeppen visat sig alldeles
vanmäktiga mot landbatterierna, började de allierade
bygga skottfria flytande batterier af jern, och
det var således krimkriget, som kallade de första
pansarfartygen till lif. De engelska batterierna hunno
aldrig krigsskådeplatsen, och de franska voro så föga
sjödugliga, att de med svårighet kunde bogseras till
Krim. Det lyckades dem emellertid att den 18 oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>