Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lodet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga djuplodet i sjelfva verket ej längre gaf några
bestämda resultat. Man hade härvid att först frigöra
sig från en dubbel villfarelse. Först och främst
trodde man, att man måste känna, när lodet nådde
bottnen, och för det andra, att linan i samma
ögonblick upphörde att löpa. Men nu inträffar
intetdera, och det senare efter all sannolikhet
derför, att underhafsströmmar kunna leda linan åt
sidan och draga henne långt bort, medan den tunga
kroppen redan länge sedan nått bottnen. För öfrigt var
det nästan alltid omöjligt att åter draga upp lodet,
emedan linan gick af. Denna senare omständighet
afhjelpte man derigenom, att man lemnade tyngden
(en kanonkula) jemte den utlupna linan i sticket och
afskar den senare, när man trodde sig ha hunnit
bottnen. Efter återstoden af linan, som på förhand var
uppmätt i famnmått och uppvindad på rullar, beräknade
man sedan djupet. På detta sätt verkstälde i
synnerhet amerikanerna talrika mätningar, men just på
grund af den nyss nämda, först senare uppmärksammade
afdriften befunnos resultaten allesammans för
stora. Härför fann den berömde amerikanen Maury
ett botemedel: han förenade längdmåttet med ett
tidsmått. Genom en följd af försök, anstälda under
hans ledning, fick man nämligen utrönt, huru lång tid
sänklodet i medeltal behöfde för att på olika djup
genomlöpa 100 famnar; det behöfde t. ex.
2 minuter 21 sekunder för att sjunka från 400 till 500 famnar,
4 » 29 » » » » » 1800 » 1900 » ,
således gick sjunkningen i ett bestämdt förhållande
allt långsammare. Med fasthållande af denna regel kan
man nu mera temligen tydligt urskilja det ögonblick,
då tyngden upphör att draga och endast hafsströmmarna
drifva sitt spel med linan, ty dessa draga derpå med
oförändrad, men tyngden med aftagande hastighet.
Men för att ge upplysning icke blott om djupet,
utan äfven om bottnens beskaffenhet, behöfde
apparaten dessutom en inrättning, hvarigenom kulan
vid bottenstötningen gjorde sig lös, så att blott
ett lättare stycke med bottenprofven återstod att
uppdraga. En sådan har den amerikanske löjtnanten
Brooke uppfunnit och dermed förvärfvat sig ett berömdt
namn. Instrumentet består af en genomborrad 32-pundig
kanonkula (naturligtvis en ny för hvarje mätning)
och en genomgående tunn metall cylinder, som nedtill
har en fördjupning, hvari flera, i begge ändarna öppna
gåspennrör inpressas. När nu instrumentet stöter emot
bottnen, pressas delar af denna in i pennrören, och
man erhåller på detta sätt bottenprof fria från talg,
hvilket för vetenskapsmännen, som undersöka dem, är
särdeles angenämt. Lodlinan är i nedre ändan delad och
fäst vid två på cylindern sittande rörliga armar. Så
länge apparaten hänger, äro dessa begge stycken i
följd af hans tyngd gaffelformigt riktade uppåt. I
denna ställning kan man i de båda skårorna nedanför
hängpunkterna fästa en ring eller hake. På detta
sätt äro äfven här fasthakade ändarna af en slinga,
som löper under kulan och håller henne sväfvande på
cylinderns halfva höjd. Midt på slingan är insatt
en metallring, som löst omfattar cylindern och
tjenar kulan till stöd. Bilden till höger i fig. 217
visar apparaten i det ögonblick, då han stött emot
bottnen. Linan är ej längre spänd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
