Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaggor och signaler - Natt- och mistsignaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hindrade förlusten af fartyg och last. Vanligen
meddela fartygen hvarandra utan särskild fråga sitt
namn, orten, hvarifrån de komma, orten, dit de gå,
huru många dagar förgått, sedan de lemnade den förra,
timmarna och tidsminuterna för första meridianen,
som kronometern anger, den geografiska längden och
bredden för det ställe der fartyget vid senaste
observation befann sig. Om signalgifvaren är en
fransman, mottagaren en engelsman och ingendera
förstår den andres språk, betyder härvid ingenting.
I vanligt fall tjena kulörta flaggor till att
beteckna de 18 bokstäfverna; för större afstånd
kan man använda kombinationer af kulor, qvadrater
och trianglar, under natten kulörta lyktor. Men
under natten hvilar vanligen signaleringen, och
vid töcknigt väder förbjuder hon sig sjelf. De
egentliga natt- och mistsignalerna ha ett helt
annat ändamål. De äro försigtighetsmått, som blott
skola varsko andra fartyg, att en seglare finnes i
närheten. Krigsflottor ha dock äfven nattsignaler
för tjensten medelst lyktor, raketer, färgade ljus
och blänkfyrar samt kanonskott, men de kunna dock ej
mångfaldigas till samma grad som dagsignalerna och äro
derför vida mindre omfattande. Vanligen äro fyrarna,
som äro anlagda på sådana ställen, der många fartyg
passera, t. ex. vid Dover vid östra inloppet till
Engelska kanalen, äfven signal-(semafor-)stationer,
så att kaptenerna vid förbifarten kunna meddela sig
med sina redare och lastmottagarna, begära hjelp och
erhålla underrättelser.
Det förfärligaste slaget af förlisning är väl det,
då två fartyg på öppna hafvet under mörker och
tjocka med full fart torna emot hvarandra. Svåra,
kanske obotliga skador kunna då ej uteblifva, och är
de båda fartygens storlek olika, ligger alltid den
sannolikheten nära, att det mindre genast borras i
sank af det större. En person på land har svårt att
tänka sig, att, när oceanen är så ofantligt stor, två
fartyg någonsin kunna stöta rakt på hvarandra. Men
betänker man, hvilken massa fartyg ständigt äro på
väg mellan Europa och Amerika och att de dervid följa
noga bestämda kurser, är det lätt förklarligt, huru
sådana olyckliga sammanstötningar kunna inträffa,
hvilka i verkligheten alls icke äro sällsynta och
troligen aldrig genom något medel kunna förekommas. Ty
huru ofta äro ej nätterna så mörka och till och med
om dagen tjockan så tät, att man knapt kan se femtio
alnar framför sig! Under de senaste sex åren ha ensamt
på engelska kusten 3 000 sammanstötningar egt rum. Om
två med frisk bris bidevind seglande fartyg först på
ofvan nämda afstånd få sigte på hvarandra, skulle de
på sin höjd ha 4 eller 5 sekunder qvar för att genom
manövrering söka vika undan, och det vore nästan ett
under, om de under sådana omständigheter kunde gå
fria från hvarandra. Man ger visserligen vid sådana
tillfällen natt- och mistsignaler, men dessa kunna
dock vara otillräckliga. Den brusande och hvinande
stormen kan qväfva ljudsignalerna, lanternorna kunna
slockna i det afgörande ögonblicket eller till och med
ge anledning till missförstånd och medföra just den
katastrof, som skulle undvikas. Lanternor i mörker
och i synnerhet i tjocka äro mycket vilseledande
angående afstånden. Man tror sig merendels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
