Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrbåkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lampan hennes nu varande, förbättrade bygnad. Men de
ljusmängder, en fyr skall utstråla, äro någonting
utomordentligt, och derför äro äfven sådana lågor, som
våra vanliga lampor med ihålig veke om ungefär en tums
diameter åstadkomma, alldeles otillräckliga för en
fyrs behof. Man använder der brännare, i hvilka flera
vekar och hylsor sitta koncentriskt inom hvarandra. Så
t. ex. har den största kalibern fyra vekar, af
hvilka den yttersta och största håller omkring 30,
den innersta ungefär 8 linier i diameter. En sådan
brännare med passande glas ger naturligtvis det
grannaste sken, man gerna kan önska, men äfven en
betydande hetta. För att nu veken ej derigenom skall
förkolna, måste han genom ett pump- eller tryckverk
oupphörligt och så rikligt öfvergjutas med olja, att
tre fjerdedelar deraf rinna bort utan att förbrännas.
Nu blir det en hufvuduppgift att ställa så till, att
den utvecklade ljusmängden så fullständigt som möjligt
riktas vågrätt utåt, ty endast i detta fall kan hon
bli till någon nytta. De medel, som härtill låta
använda sig, äro konkava, försilfrade metallspeglar
och linser. Man har härigenom fått två system, af
hvilka det ena mest användes af engelsmännen, det
andra af fransmännen. En fransman, Fresnel, tillkommer
äfven förtjensten att ha gifvit glaslinserna den
för ändamålet lämpligaste formen. I allmänhet har en
bakom lågan anbragt konkav spegel samma verkan som
en konvex lins framför henne; men skall den förra
utsända alla ljusstrålar parallelt, får han ej vara
ett vanligt klotsegment, utan måste ha en parabolisk
bugtighet. Men ljuslågan är ingen blott matematisk
punkt, och derför kan man ej heller med parabolspegeln
fullkomligt uppnå idealet, utan erhåller ett klart
kärnljus med ett svagare sidljus. Ställer man således
i en fyrs lanternin flera sådana spegellampor i en
cirkel eller halfcirkel, skall ett förbiseglande
fartyg ömsevis se ett klart och ett svagt sken,
ett stillaliggande eller rakt mot skenet styrande
deremot ej märka någon dylik förändring, hvaraf man
således kan se, hvad slags fyr man har framför sig.
För att i stället för konkava speglar kunna använda
linser måste man först uppfinna en för dem passande
konstruktion. Ett enda plankonvext glas skulle
nämligen för detta ändamål behöft vara omkring två
fot i diameter; men huru skulle väl en sådan jättelins
af tillräcklig godhet kunnat åstadkommas? Han skulle
blifvit för tung och framförallt genom sin massa -
flera tums tjocklek på midten - absorberat en stor
ljusmängd. Svårigheten löstes på ett sinnrikt sätt
genom de ännu brukliga, så kallade polyzonala
(mångbältiga) linserna, hvilka först uppfunnos af
engelsmannen Brewster och sedermera förbättrades af
Fresnel. En sådan lins är på ett egendomligt sätt
sammansatt af olika stycken, nämligen af en mindre
midtlins, omgifven af ett antal koncentriska ringar,
hvilka man kan tänka sig som afskurna af större
linser och hvilka följaktligen äro prismer. Alla
systemets ytor ha nu samma ljusbrytande verkan som en
enda lins af samma storlek, men innehålla betydligt
mindre glasmassa och bilda plana skifvor, hvilka man,
för att uppfånga allt ljus, ger en fyrkantig form
och efter behag kan göra större utan att tillika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
