Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenvägarnas säkerhet - Det lagliga sjöröfveriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhang med den ofördelaktiga formen af deras
kustfattiga verldsdel. Men der det lifgifvande
världshafvet med sin ebb och flod sköljer stranden,
der saltvattnets starka pulsslag låter förnimma sig,
der träder menniskan, till eget och andras gagn, i
omedelbar beröring med kontinenter, som synas skilda
ifrån henne, men dock kommit henne närmare än månget
närgränsande land, hvarifrån öknar eller berg skilja
henne. Handel och civilisation behöfva för sin högre
utveckling ett fritt verldshaf, som, antingen det
åt oss öfverlemnar sitt inres dolda skatter eller
lånar oss sin starka rygg till bärare, ej tillhör
något visst folk, utan hvari hela menskligheten
har del. Att i det omfång, som hittills skett, ha
begagnat hafvet till vår fördel är ett af vår tids
största företräden, och att helighålla hafvet, denna
alla folks gemensamma egendom, att göra det säkert
och tillgängligt, att utforska och göra det ännu
nyttigare för oss är en uppgift, till hvars lösning
vi alla måste söka bidraga. Hvad som kan skada denna
allmänna egendom eller störa säkerheten derstädes,
måste betraktas som allas gemensamma fiende och
dess aflägsnande utgöra ett mål för allas ifriga
bemödande, som inse verldslifvets betydelse och
deraf draga nytta. Visserligen äro de tider förbi,
då påfvarna bortgåfvo hela verldsdelar, äfvensom
ingen nation nu mera vågar helt och hållet utestänga
andra från vissa trakter af oceanen af det skäl,
att hennes flagga först blåst der, men af små
kräftskador lider samfärdseln ännu i dag. Ej den
minsta bland dessa är det rättsliga sjöröfveriet,
såsom det ännu i dag bedrifves af så väl de mest
civiliserade som de barbariska folken.
Det lagliga sjöröfveriet. Vår tid har gjort mycket
för att undanrödja de medeltidshinder, som hämmade
samfärdseln, men i ett hänseende kunna vi, ty värr,
ej påstå oss ha hunnit längre än våra förfäder. De
råa sjölagar, som de stiftade för egna besättningar,
och den folkrätt, som förklarar sjöröfveriet lagligt i
krigstid, äro för det mesta ännu juridiskt gällande och
tillämpas beklagligtvis ännu allt jemt i vissa fall.
Det lagliga sjöröfveriet, som man fortfarande låter
ega bestånd, är ett stort hinder för handelsflottornas
utveckling. I intet landkrig mellan nutidens
civiliserade nationer tillätes öppen plundring af
enskild egendom, och der det sker, sker det ej under
befälets och myndigheternas ögon, äfvensom den armé,
som tillåter sig dylikt, åtminstone nämnes med sitt
rätta namn. Till sjös deremot öfvas rof öppet och
lagligt. Ett steg till det bättre togs visserligen
vid fredsslutet efter det orientaliska kriget, i det
man, på Englands förslag, stadgade, att kaperi på
grund af på enskilda utstälda kaparbref skall anses
som sjöröfveri. Förenta staterna voro nog kortsynta
att ej erkänna denna nya lag i folkrätten, och först
efter inbördeskrigets bittra erfarenhet ha de biträdt
öfverenskommelsen.
Det är att hoppas, att äfven det högre sjöröfveriet
snart skall afskaffas; åtminstone ha betydande stämmor
höjt sig härför i det tongifvande England, i synnerhet
sedan sydstatskaparnas härjningar gifvit anledning
till diplomatiska förvecklingar med unionen. I huru
hög grad ett enda väl utrustadt fartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>