Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapliga sjöexpeditioner i det nittonde århundradet - Svenska nordpolsexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
expeditioner, styrde han rakt mot norr genom Smiths
sound mellan Grinnel land och Grönland. Här frös
hans fartyg inne vid 78° 37’ n. b., och expeditionen
måste stanna här öfver två vintrar. Under denna
tid företogos långa slädfärder efter hundspann,
och på en af dessa sågs vid 80° 27’ Ishafvet svalla
öppet. Huru denna upptäckt sedermera gaf upphof till
hypotesen om ett ständigt öppet polarhaf längst i
norr, på hvilken flera planer till framträngande
mot nordpolen blifvit bygda, är allmänt bekant. Vi
skola snart se, huru detta öppna haf, som hägrade
för Kane och hans män, endast var en utvidgning af
Kennedy channel, som nu tillfälligtvis var isfri,
men under en följande expedition erbjöd ett helt
annat utseende. Efter fruktlös väntan att fartyget
skulle befrias ur sitt isfängelse, måste Kane och
hans följeslagare lemna det i sticket och våren 1855
med båtarna under en tre månaders lång färd på isen
eller i de öppna rännorna arbeta sig fram till den
nordligaste danska kolonin Upernavik på Grönland.
Betydande voro de vetenskapliga resultaten af denna
Kanes resa, men fruktansvärda äfven de lidanden,
han derunder haft att utstå och för hvilkas följder
han också snart dukade under. Hans forskningar
fortsattes af hans följeslagare Hayes under en ny
resa, som han 1860 företog till samma trakter och
hvarunder han på en slädresa af den äfventyrligaste
beskaffenhet framträngde till 81° 35’ n. b. Äfven
han trodde sig här se Kanes öppna polarhaf, nu
till en del fyldt af drifis, och vände om hem i
fast afsigt att året derpå återkomma med en ångbåt
för att genom det mellanliggande isbältet tränga
fram till det förmodade öppna hafvet och så styra
kurs på polen. Ställningen i hans fädernesland vid
hemkomsten hindrade planens utförande det året,
men den upptogs, som vi skola se, tio år derefter af
en annan amerikansk polarfarare, hvilken lyckan ett
ögonblick tycktes skänka det pris, om hvars ernående
så många heroiska män hittills förgäfves kämpat.
Sedan tre år hade emellertid i en annan del af
Ishafvet bemödanden gjorts att framtränga mot norr,
hvilka utom sin stora vetenskapliga betydelse för oss
ha ett alldeles särskildt intresse, emedan de utgingo
från vårt eget fädernesland. 1858 hade nämligen Torell
utfört den första svenska spetsbergsexpeditionen
och derunder framträngt till något öfver 80°. Liksom
Scoresby och Parry valde han till angreppspunkt den
djupa bugt, som den utmed Spetsbergen framstrykande
golfströmmen bildar i isen och som syntes lofva,
att man här med fartyg skulle kunna komma längre än
på någon annan longitud. Tio år derefter framträngde
också den fjerde svenska spetsbergsexpeditionens
fartyg, ångbåten Sofia, under befäl af von Otter,
till 81° 42’ n. b., då och ännu i tre år den högsta
breddgrad, hvartill, så vidt man med visshet känner,
något fartyg hunnit. Scoresby, som dittills af alla
med fartyg hunnit den längst framskjutna punkten,
hade måst vända vid 81° 30’. Parry hade väl 1827
kommit mer än en grad nordligare, 82° 45’, ännu den
högsta uppnådda punkt, men det hade endast blifvit hon
om. möjligt genom en kombinerad släd- och båtfärd. Att
med begagnande af samma medel på denna led söka
komma så långt som möjligt mot norr var äfven ett af
hufvudändamålen med 1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
