Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läby-bron.
147
och smalsidorna i öster och väster. Stenen är emellertid här i
senare tid rest på nytt. Att döma af teckningen i Bautil var den
i slutet af 1600-talet ännu stående. Men Dybeck Sverikes
Runurkunder känner den icke. Den var, då detta verk utgafs, kullfallen och
bortglömd. I medlet af 1870-talet återfanns den och anmäldes för
Upplands fornminnesförenings sekreterare samt upprestes. Man
har säkerligen rest den å samma plats der den legat dold under
torf och jord, men sannolikt har man därvid placerat ristningssidan
åt annat håll än det ursprungliga. Troligen har ristningen varit
vänd inåt bron, så att smalsidorna statt i norr och söder. Stenen,
af vanlig uppsalagranit, mäter 1,64 m. i höjd och år 1 m. bred.
Ristningen är vittrad men i det hela fullt säkert urskiljbar. \
Inskriften lyder translittererad:
+ i a r 1 + ukarl + ukihulbiurnlituritastinojisa + ukirua=
br uf)isa + abtiR + iuf ur + fajmrsin
Alla runor äro tydliga utom i i ihul. Stenen har här en
tämligen djup flagring, som sträcker sig från vänstra kanten ett
stycke in på ytan. Denna flagring fanns redan, då ristningen
an-bragtes, och just på det djupaste stället har man placerat i-runan,
som bitvis är skönjbar. Öfversatt lyder inskriften: Jarl och Karl
och Igulbiörn läto resa dessa stenar och göra (eller iordningställa)
denna bro till minne af Juvur1 sin fader.
Ornamentiken är utförd med mästarehand. Rundjuret har
lagts i eleganta linier. För att na idealet för 1000-talets nordiska
ornamentik — en fylld yta — har jämte rundjuret anbragts fyra
bifigurer utom det kors, som upptar ristningens öfre - midtfält. Af
dessa äro tvänne af inom runstensornamentiken mera vanlig
gestalt: i rundjurets korsningspunkt ett ormliknande djur, som här
tjänstgör i stället för den eljest ofta uppträdande löpknuten. På
vänstra sidan om korsets nedre del ha vi det andra, tämligen
lik-artadt, men försedt med en framfot. De båda öfre
ornamentdjuren visa däremot en mera ovanlig typ. Närmast kunna de
liknas vid björnar.
Språket och ornamentiken hänvisa oss till Asmundr Karasun
eller hans skola. Stenen är sålunda från senast midten af 1000-talet.
Inskriften ofvan talade om »dessa stenar». Syskonstenen fins
ej mera kvar vid bron. Den ligger söndersprängd i en källaremur
1 Jag återger namnformen efter svenskt Dpi. III. 89.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
