Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Recensioner.
katedralbygget i Uppsala snart sätter sin prägel på "så gott som hela den
kyrkliga arkitekturen intill medeltidens slut. Det är icke många
uppländska kyrkor från tiden omkr. 1300 till in på 1500-talet, som sakna
tegelornering. Om icke annat, så finnes åtminstone en liten rund
blindnisch i rostets spets. Förf. karakteriserar kort och klart de olika typerna
för dessa tegelornerade kyrkor, särskilt uppehållande sig vid den
intressanta Ten sta-gruppen. Härvid kan man ej undgå att lägga märke till
den bristande överensstämmelsen mellan förf:s datering av Tensta kyrka
och den datering, som förut (sid. 29, 31) givits av Ugglas. Den senare
daterar kyrkan till 1200-talets mitt, den förra till dess sista årtionde.
Saken kan förefalla oviktig, men mellan dessa båda tidpunkter ligger
inkallandet av den franske byggmästaren till katedralbygget i Uppsala. Om
Ugglas’ datering är riktig, så skulle utpräglat gotiska former —
poly-gont kor, strävpelare, stora, gotiska fönster —.förekomma i Uppländ
redan före Uppsala domkyrkas bygge. Detta är en viktig sak, som måste
bevisas med starka skäl.
Förf. gör vidare ett försök till uppställande av en valvkronologi.
Envar, som sysslat något med våra medeltidskyrkors byggnadshistoria,
vet, hur ytterst välbehövlig och efterlängtad en undersökning i denna,
riktning varit. Ett ursprungligt valv, som i sig självt är möjligt att
datera, daterar ju också de därmed sammanhängande byggnadsdelarna.
Problemet; är naturligtvis särdeles svårlöst. Till slut måste man nog
alltid i varje särskilt fall pröva teoriernas bärkraft, men en välgrundad
teori kan dock alltid ge anledning till arbetshypoteser och måste hälsas
med glädje.
En enda uppsats behandlar ett föremål, som icke kan räknas till
de fasta kyrkliga minnesmärkena: den sköna Jumkilsfunten, som nu finns
att se på utställningen. Det är professor Roosval, som genom denna
undersökning knyter ännu ett namn — »Semibyzantios» — till de
många anonymnamn på gottländska stenmästare han förut givit. Namnet
härleder sig ur mästarens beroende av en tidigare på Gottland verksam,
av rysk-bysantiska förebilder starkt influerad skola. Karaktäristiken av
Semibyzantios är särdeles intressant. Han är en av dessa fängslande
övergångsmänniskor från medeltidens början, som i sin brnamentik ännu
bibehålla drag från 1000-talets stil, blandade med djur- och växtformer,
hämtade ur 1100-talets kontinentala konsts förråd. Förf. synes nu
endast vilja rikta uppmärksamheten på den vackra gottländska funten, en
av de många gottlänningar, som förirrat sig till Uppland. Ett närmare
skärskådande av samtliga dessa utlovar han till publikationens del II.
Den föreliggande delen av publikationen inledes av en kort
redogörelse för förarbetena till utställningen eller rättare, såsom titeln lyder,
en episod ur dessa. Det är den s k. »snabbinventeringen», vars
mening och tillvägagångssätt professor Roosval här framlägger och
illustrerar med en reseberättelse av en av undersökarne, fil. kand. E. Salvén.
Denna inventering måste sägas vara av stor vetenskaplig betydelse. Tack
vare den är dock nu Upplands kyrkliga konst, så vitt det gäller de lösa
föremålen, fullständigt lappkatalogiserad, låt vara med större eller mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
