- Project Runeberg -  Upplands fornminnesförenings tidskrift / XLIII:1 /
12

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 ’ Axel Lundeberg

fasta jättearmar flera famnar ut i rymden, under det dess rötter
liknade kolossala jättekrampor, trängande djupt ned i jordens
innandömen. Rotat på en upphöjning i lunden, kunde detta träd ses
på stort avstånd höjande sin täta mörkgröna barrkrona högt över
de andra trädens toppar. Om ni någonsin sett en dylik
urskogsjätte, så har ni svårligen kunnat undgå det hemlighetsfulla, gåtlika,
nästan hemska intryck, som vid dess anblick smyger sig över den
enslige vandraren i synnerhet då nattens skuggor breda sitt dystra
täcke över nejden eller då månen sprider sitt mystiska
silverskimmer över skog och dal. Icke under därför om folktron virat sina
sagokransar omkring en dylik skogskonungs vördnadsvärda hjässa.
Nu förhöll det sig så att draken, som bodde under furans
rötter, ruvade över en skatt, som ju alla drakar göra-. Vidare bar det
sig så, att en av bygdens oförvägna odalmän fick i sitt huvud att
hän skulle gräva upp denna fabulösa skatt och genom dess
förvärvande komma i besittning av fabelaktiga rikedomar, Under åratal
hade han umgåtts med denna tanke, från vars utförande endast
fruktan för draken hade avhållit honom. Han vågade icke gå
ensam på ett så riskabelt företag, icke heller ville han meddela sin
vilda plan åt någon, av fruktan att denne skulle gå honom i
förväg. Men nu fanns i nejden en halvfånig, idiotisk kringstrykande
luffare, söm han ansåg ofarlig och efter iiogare överläggning utsåg
till sin medhjälpare. Om han icke dugde till annat, så kunde han
ju hålla lyktan, medan mannen själv skötte spaden, och vad han
sedan pratade om brydde sig ju ingen vidare om. Sagt och gjort.
En vacker fredagskväll mot senhösten begåvo sig de båda
skattgrä-varna, försedda med nödiga verktyg, i all tysthet av till drakens
hemlighetsfulla gömställe. Under vägen fick den mannen
beledsagande fånen fullständiga föreskrifter om» hur man sig vid
skattgrävningen skall skicka», vartill bl. a. hörde att man icke fick se
sig tillbaka och:’ icke yttra ett ord, tills man vackert och väl
kommit i besittning av drakskatten, som skulle befinnas förvarad i en
järnbeslagen koffert. Fånen hickade bifall till allt vad som ’sades
och grävningen begynte. Han hade redan skövlat undan flera fot
av den steniga jorden, utan att träffa på något ovanligt, då
slutligen spaden stötte mot något, som gav ett klingande ljud liksom
av en kyrkklocka. Några spädtad till och han tyckte sig se locket
av den hemlighetsfulla dräkkistan. Utom sig av förtjusning över
att nu äntligen hava; nått sina önskningars mål, ryckte han lyktan
ur idiotens hand och gjorde sig redo att öppna locket på kistan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:22:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfornmi/431/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free