- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
9

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

haka sjönk djupare och djupare ned i halsduken,
och ögonen slöto sig dåsigt medan händerna blott
af gammal vana höllo tömmarne. Mörk däremot
såg dubbelt vaken ut efter de upplysningar, han
erhållit. Vid en vägkrök vände han sig halft om
och såg tillbaka mot Storgårdens röda byggnader.
Fönstren på gafveln lyste höggula som prägladt
guld, och en vällustig rysning kröp kylande
utefter hans ryggrad, då han, fattiglappen Mörk, i
tankarne gjorde en ungefärlig beräkning öfver den
rike Lundbergs ägodelar. En hemlig afund hotade
att bita sig fast i hans inre, men han sköt den
genast ifrån sig såsom ovärdig en herrans ringe
tjänare.

Dock, trots alla försök att rensa bort detta
smygande ogräs, som spirade upp der inne,
surrade bondens skryt en lång stund i hans öron.
Ett ögonblick tyckte han sig stå som ägare till
den stora gården och hörde en bedjande stämma
tigga patron Mörk om några dagars anstånd. På
hvad eller hvilket hann han ej fundera ut, ty
hästarne stannade tvärt, men länge, mycket länge
dröjde det innan han lyckades göra sig fri från
visionen.

Bonden vaknade upp ur sin halfslummer. —
Förbannade ök! svor han till och gaf dragarne hvar
sitt svidande rapp, som åter satte dem i gång.

— Den som ofta svär, han syndar ofta, och
plågan skall icke blifva från hans hus, sade Mörk
högtidligt.

— Nå nå, de’ va’ väl inte så farligt häller,
ursäktade sig bonden — bara gamla vanan,
förstår han.

— Hvarje dylik vana ä’ en synd, fortsatte
Mörk allvarligt.

Bonden hade ett bitande svar på tungan, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 4 17:07:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free