- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
13

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Mörk stod orörlig och såg oafvändt på
honom.

Bonden blef generad inför denna blick, som
ihärdigt hängde fast vid hans ansikte, smackade
åt dragarne och körde långsamt derifrån.

— Farväl broder! sade Mörk vänligt — måtte
herran upplysa din förmörkade själ!

Bonden vände sig halft om i vagnen och
skrattade men svarade ej utan körde vidare.

Mörk stod kvar vid grinden och såg efter
honom. Han kände sig plötsligt så hjälplöst ensam
och liten inför denna tvära ovänlighet, att all
hans glada tillförsikt dunstade bort som
morgondimma för solens sken. Han måste ett ögonblick
stöda sig mot grindstolpen, ty benen nekade att
bära honom; det kom för hastigt allt detta. Han
hade redan på förhand gjort upp, hur hans
mottagande borde gestalta sig. Naturligtvis skulle
inga larmande glädjeyttringar möta honom, blott
ett vänskapsfulit förstående med varma
handtryckningar och blida ord från bröderna och systrarna,
och i stället åkte han bredvid denne bistre bonde
för att lämnas af vid en grind, där ingen brydde
sig om att välkomna honom.

Det var ett otacksamt arbetsfält, hvartill han
blifvit skickad, det visste han förut. Förbundets
styresmän hade beredt honom på en karg jordmån,
där plogen endast med svårighet trängde fram
mellan stenar och rötter, och just därför hade de
sändt honom, ty han hade ständigt visat prof på
en brinnande tro och ett glödande nit. Nåväl,
bröderna i Stockholm torde få se, att de ej
misstagit sig; hans nit var oförminskadt, han ämnade
ej svika, och med någonting exalteradt, som
förskönade hans drag, såg han uppåt och
mumlade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 4 17:07:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free