Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
ögonen. Madam Olsson förde af gammal vana
förklädesfållen öfver ansiktet och pustade
medlidsamt:
— Ack hva’ människorna ä’ syndiga å dåliga!
Och där närmade sig predikanten omgifven af
de yngre, som trängdes kring honom för att snappa
upp en -gillande blick eller ett vänligt ord. Men
han var njugg därpå, erfarenheten hade lärt
honom, att de mäåste hållas djupt nere, dessa
högmodiga, envisa bönder, för att han själf skulle få
bära hufvudet högt
Mörk hade på sista tiden blifvit en helt annan
än den man, som för några månader sedan
ödmjuk och tyst kringgick de talrika hindren på
sin väg. Hans långa, böjliga figur var ej längre
mager och spinkig, den var fyllig och rund, så
att kläderna stramade kring hans lemmar.
Någonting själfmedvetet, nästan drygt låg öfver hans
ansikte och gaf det en prägel, som ovilkorligen
fordrade blind lydnad. Sin militäriska hållning
hade han återtagit, då han sett, hur den
imponerade på omgifningen, i synnerhet på kvinnorna,
och tobak tuggade han öppet utan några försök
att dölja sin vana; det skulle ha varit syndigt att
neka sig njutningen däraf, när gud själf skapat
tobaksplantan.
Äfven till sitt inre var han ej mer densamme.
För knappt en månad sedan stod han rädd
och förlägen — hans egen uppbrusning var glömd
— framför Maria, nu fann han allt det där
erbarmligt. Af hans forna tvekan återstod
ingenting och tvifvelsjukan — åtminstone på hans
egen förmåga — var fullkomligt botad. Rak och
jämn låg hans väg, och vid dess slut höjde sig
Storgårdens rödmålade manbyggning, hans
blifvande egendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
