Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Mörk sköt honom lugnt åt sidan, men Sven
Ersson hade redan upptäckt sin hustru och glömde
allt annat vid hennes åsyn. Hon stod orörlig med
sammanknäppte händer och bad halfhögt en varm
bön för mannens frälsning.
— Si där ä hon ju, lallade arrendatorn och
tog några steg framåt. — Tätt breve’ Mörken fins
hon alltid, de’ ser min själ ut som ni två vore
hoptrocklade hi hi hi. Men nu följer du me
mej hem, så mycke’ du vet de’l skrek han och
grep tag i hennes armar för att draga henne med
sig.
— Jesus Ersson, du nyps ju, hviskade hon
lägmäldt, dock ej lägre än att flere personer
hörde henne.
— Ja’ ska min själ nypa dej gul å blå,
ropade arrendatorn, som med drucknas vanliga
lätthet öfvergick från en sinnesstämning till en annan.
Nu fann Mörk, att det gick för långt. Utan
att visa någon rädsla ställde han sig midt för
Sven Ersson stumt fixerande dennes upphettade
ansikte.
Arrendatorn blinkade slappt och försökte möta
hans genomträngande blick, men ruset hade redan
brutit hans krafter. En dunkel aning om, att han
stod som en stackare inför dessa människor,
förbittrade honom och han gjorde, då ingenting
annat återstod, en sista ansträngning att rädda
situationen genom fräckhet.
— Hva’ hin glor du på? skrek han ilsket. —
Vill du slåss så säj bara ifrån! Tjo hej ingen
rädder här, må du tro. — Han gestikulerade vildt
med armarne och gjorde några krumsprång, under
det att Mörk orörlig som förut stadigt höll sina
ögon fästade på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
