Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Barhufvad och med knutna händer följde hon
den hala, islupna vägen. Kjolarne fladdrade kring
benen och hindrade henne, men hon hade ej tid
att tänka därpå. Ibland snafvade hon eller
halkade, färdig att falla, men ingenting hejdade
henne, hon hade ju föresatt sig att ej vända om.
Det var en gråkall, fuktig vinterdag med tunn
dimma, som låg utbredd öfver ängar och gärden.
Från björkarna utefter vägen dröpo stora
vattendroppar sakta och melankoliskt, slogo entonigt
mot skaren på den fusna snön och gräfde djupa
hål däri. .
Flämtande och andtruten nådde Maria
skolhuset. Där stannade hon ett ögonblick, slätade till
det oordnade håret och gick sedan vidare.
I Nedergårdens rymliga sal satt Karl Persson
ensam vid bordet, när hon steg öfver tröskeln.
Nä’ si’ på sjutton så rart främmande, utbrast
han och steg upp med ett otympligt försök att
visa sig galant och artig.
— ÄÅÄ’ Oskar inne? frågade Maria och stannade
vid dörren.
— Nää, han ä i hagen och hugger ett par
björkar te’ skacklor på min nya släde. Eftersom
en nu fått före, ska’ en väl begagna sej utåfeet.
— Jaså.
— Men så sätt dej då, flicka, å stå inte där
orörlig som en bildstod! Sätt dej vet ja’, så ska’
ja’ straxt säja te om en varm kopp kaffe.
— Tack, inte för mej, morbror. — Kommer
Oskar snart hem?
— Förfasligt hva’ du har brådt te’ träffa
pojken. — Ä’ de nå’t särskildt, du vill?
— Ja har hälsningar från Anna.
— Såå? — Karl Persson såg fundersam ut,
Marias besynnerliga sätt och afmätta svar började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
