Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
bedragit sig själf. Nyss förut hade han jublat
öfver dessa klumpiga bönders underdånighet, men
nu ... nu ... här kom den minsta själen i den
största kroppen ... De gjorde uppror... Var det
förbi...? Skulle han lida skeppsbrott i hamnen ...?
Ett knytnäfslag träffade hans ansikte. Han
försökte värja sig men orkade ingenting. En
skur af slag, sparkar och stötar rägnade öfver
hans hufvud och axlar, bröstkorgen knakade,
benen veko sig, han föll omkull, stötte nacken mot
en bordskant och förlorade medvetandet.
Förbi, förbi alltsamman!
Oskar var utom sig. Han slog blindt utan
att måtta, sargade sönder sina händer mot
föremålen i rummet och upphörde ej att slå, förrän
hans högra arm under ett tungt slag darrande
och kraftlös sjönk ned utefter sidan. Han föll
ihop, suckade som efter ett hårdt, men väl
förrättadt dagsverke och såg sig förvirrad omkring.
Bakom honom trängdes en hop bleka
människor, hvilkas ögon förfärade voro riktade på
honom ensam. Främst stod Johansson med ett
betsman i handen, beredd att utdela ännu ett dråpslag.
Oskar kände ej igen någon och begrep icke,
hvarifrån de kommit i en hast alla dessa främlingar,
som stirrade så otäckt på honom. Han stånkade
hest, ansträngde sig för att röra den domnade
armen och tumlade mot dörren; nu hade han ju
ingenting att göra här. Men hvad hade han då
gjort? Det tjänade ingenting till, att han
försökte påminna sig det, allt var borta för länge
sedan.
Det uppstod en fruktansvärd trängsel i
trappan, då han närmade sig dörren. En hop
kvinnor flydde skrikande och några barn gräto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
