Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
— Han ska’ på fästning nu, tillade Maria.
— Jesus, hva’ säjer du !
— Han ba’ mej hälsa å säja, att något godt
utåf Mörken lär du aldrig få, han har slagit
ihjäl honom.
— Hvem? — Anna famlade efter ett stöd, ty
blodet stockade sig i halsen och hotade att kväfva
henne.
— Oskar, förstås.
— Har han slagit . .sla ...git ihjäl Mörk?
— Joo du, de’ har han. Han trodde väl, att
de’ va’ enda sättet att få ha dej i fred.
— Jesus i himmelen så du talarl Anna föll
darrande omkull i soffan oförmögen att tänka en
enda redig tanke till slut.
Maria betraktade henne föraktfullt. Och den
där svaga, hjälplösa flickan hade Mörk föredragit
framför henne, han måtte icke vara den man hon
trott.
Hastigt reste Anna sig med återvunnen
fattning och frågade:
— Ä du säker på, att Mörken dött?
—- Säker? Neej, men ja’ tror de’.
— Jaså. — Anna började lugnt taga på sig
ytterkläderna och gick sedan mot dörren.
— Hvart ska du hän så brådt?
— Ja tänker höra efter, hur mycke sanning
de finns i hva’ du nu sagt.
— Hva’ nu då, tror du inte mina ord?
— Nej, svarade Anna kallt och lämnade
rummet.
Maria såg tankfull efter henne. Vågade den
där blödsinta stackaren verkligen strida mot henne?
Hon skrattade lågt men ondskefullt och sade:
— Gaå du, syster lilla, den smulan, som finns
kvar af Mörken, skänker jag dej. — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
