Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
— I får bädda åt mej i den andra
vindskammaren, sade den unga flickan. — Ja kommer nog
att dröja hos er en bra tid bortåt.»
— Åh, gud välsigne er för det, Annalutbrast
madamen vänligt och tillade menande. — Ja visste
väl ja’, att . ..
— IVisste ingenting, madam.
Madam Olsson blinkade emellertid åt läkaren
och pekade sedan på Mörk. Doktorn trodde sig
förstå hennes stumma pantomin, han hvisslade
ånyo och mumlade.
— Nu begriper jag schäsen.
Anna vände sig mot honom och sade kalt.
— PDe tror ja’ inte doktorn gör.
— Hm... ähm ... nenej ... kanhända
det. — Men som läkaren tyckte det vara för
snöpligt att stå som en skolpojke inför en ung,
oerfaren flicka, återtog han. — Det här blir ett hårdt
slag för er morbror.
— Blir de’? frågade Anna.
Doktorn betraktade henne intresserad öfver
glasögonen, hennes frånvarande, sömngångaraktiga sätt
väckte hans förundran.
—Jo, jag ä nästan rädd, att Karl Persson
tar sig mera af det här än någon annan, han ä
sjuk förut, han. .
— Morbror?
— Ja, det vet ni väl.
— Han ä’ frisk igen, de’ har han sagt själf
åtminstone.
— Nesj ni, han ä’ sjukare än den här. — Och
med en likgiltig axelryckning pekade läkaren på
Mörk, som just nu gjorde en matt rörelse.
—Ä han? —Anna ansträngde sig för att hålla
tankarne samlade, men då hon ej lyckades i sina
bemödanden, svarade hon blott med ett kort. — Jasa.
En uppkomling. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
