- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
158

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158

Och i förgår voro de till tinget. Hon och
mannen åkte dit i sällskap med Ersson och Blom,
som efter lång tvekan åtagit sig att vara Oskars
sakförare, eftersom en sådan alltid borde finnas.

Blom hade varit deras bästa stöd under denna
tid. Han hade två gånger rest till Stockholm
för deras räkning och därvid besökt en jurist,
som gifvit honom nödiga råd och anvisningar.
Maria, Ersson och drängen voro hufvudvittnena
på Oskars sida, ehuru Blom ej väntade sig
mycket af dem.

Och så kom förhöret.

Hela Tvärmoras talrika befolkning till och med
småbarnen trängdes kring tingshuset och i
förstugan. Äfven Mörk jämte Karl Lundberg och
Anna voro där, men Maria saknades.
Predikanten var ännu blek och bar vänstra armen i band,
fastän man aldrig förut vetat, att han haft något
ondt just i den armen. När det blef hans tur,
steg Mörk fram till domarebordet och började tala.
Hans stämma ljöd mer mild och vek än någonsin,
och orden halkade blida och förlåtande öfver hans
läppar, som darrade af sinnesrörelse. Han bad
Gud tillgifva brottslingen, så visst som han själf
redan gjort det, och yrkade intet ansvar, då
herren i sin stora nåd låtit honom nästan oskadd
sin långa sjukdom ville han nämligen ej räkna —
slippa ur alla dessa farligheter.

De närvarande sågo beundrande på den
ovanlige mannen, och kvinnorna snyftade högt, rörda
af hans ofattliga godhet.

Den ende, som förblef fullkomligt likgiltig,
var Oskar. Han hade en stund envist hållit
blicken fästad på Anna, men hennes ögon hängde lika
orubbligt fast vid Mörk, och när han slutat sitt
långa anförande, torkade hon bort ett par tårar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 4 17:07:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free