- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
162

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

Mannen låg utsträckt på marken, gråblek i
ansiktet och med slutna ögon. Ersson knäböjde
bredvid stödjande hans hufvud, medan Blom då
och då förde en blodig näsduk öfver den
liggandes halfslutna läppar.

— De’ ä’ de onda, han hade för tu år sedan,
upplyste arrendatorn. — Doktorn sa’, att nånting
gått sönder i bröstet på honom.

— Herre i himmelen, har de’ nu kommit igen,
då ä’ de’... förbi me’ honom, ämnade hon
tillägga men häjdade sig lyckligtvis i tid och sade
endast. — Jaså. — Inför denna nya motgång blef
hon åter den praktiska, motståndskraftiga kvinnan,
som utan en enda klagan förmådde bära allt.
Hon tänkte ej längre på sonen, mannen tog alla
hennes omsorger i anspråk, och hon lyckades
glömma sig själf — en stund.

Blom och Ersson hjälpte henne att placera
Karl Persson i vagnen, och så anträddes
hemfärden. Hon såg sig icke om. Med armen trofast
slagen kring den sjuke, som hjälplös och stönande
lutade sig mot henne, satt hon i vagnen, under
det att tusentals olika tankar döko upp, försvunno
och kommo åter i hennes arbetande hjärna.

De åkte förbi täta grupper af hemvändande
menighet, och vid hvarje ny flock de passerade
trängde Ijudet af en mängd obestämda hviskningar
till hennes öron. Männen pekade på henne och
mannen, kvinnorna sågo nyfiket efter dem, frågor
och svar vexlades mellan grupperna, men
ingenstädes mötte hon en medlidsam blick eller ett
deltagande ord.

— Å’ ja’ så dålig? frågade hon tyst sig själf
och förde handen till ögonen, som blifvit fuktiga,
men snart rätade hon upp sig och såg kallt rakt
fram. De åkte förbi en skara af de väckta och
för dem ville hon ej visa sig svag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 4 17:07:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free