Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
lande. Men han log litet surt — hans egna
intressen hade nödgat honom att ej visa sig
oförsonlig, och detta tvång retade honom ännu mer,
ty mot en fiende sådan som Oskar fann Mörk
det vara sin skyldighet att uppträda hårdt, men
men återigen blandade sig denna förargliga
nödvändighet i hans åtgöranden och ställde sig
hindrande i vägen för honom. Med en fasthet,
som ingen väntat af henne, hade Anna fordrat
att han skulle afstå från hvarje anklagelse mot
hennes kusin, och då Mörk misstroget önskade
veta, hvarför, gled hon undan och förstod alltid
att vyssja hans fruktan till ro.
—Jag tycker synd om morbror, var det enda
svar Mörk lyckades aflocka henne.
Inför ett sådant skäl var det svårt att
framställa några invändningar, som hon ej skulle
kunna gendrifva. Han teg också försigtigt därmed
och frågade endast inställsamt och vänligt:
— Hvager ni mej därför, Anna?
— Ja’ ska’ tacka er, svarade hon enkelt.
Och med detta sväfvande svar måste han tills
vidare låtsa sig vara nöjd.
Mörk fann det oklokt att förblifva
sängliggande länge. Så snart det var honom möjligt att
stå upprätt, lämnade han sin bädd och begaf sig
till Storgården.
Lundberg hade väntat honom med otålighet;
hans sjukdom tilltog egendomligt nog under de
dagar, predikanten varit frånvarande. Han hälsade
också Mörk med en glädje, som innebar ett fast
löfte för framtiden.
Med en hast, som väckte Lundbergs oro, läste
Mörk några böner öfver den sjuke och fortsatte
omedelbart därpå med sina egna angelägenheter,
hvilkas afgörande lågo honom närmast om hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
