Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ivanovitsch,» sade Katjuscha, i det hon drog ett
djupt andetag som efter ett fröjdfullt arbete och
såg honom rätt in i ögonen med sin oskyldiga,
ömma, tillbedjande blick.
I kärlek mellan man och kvinna ges det alltid
ett ögonblick, då denna kärlek når sin höjdpunkt,
då det icke finns något medvetet, förståndsmässigt
eller sinnligt i den. Ett sådant ögonblick var
denna påsknatt för Nechljudof. När han nu tänkte
på Katjuscha, så utplånade detta ögonblick alla
öfriga minnen, han hade af henne. Det svarta,
släta, glänsande lilla hufvudet, den hvita veckade
klädningen, som jungfruligt omslöt hennes smärta
lif och späda barm, den klara rodnaden, de ömma,
strålande svarta ögonen och den rena, oskyldiga
kärlek, som hela hennes varelse uttryckte, kärlek
icke blott till honom, det visste han, utan till allt
och alla, icke endast till allt skönt och godt, som
fanns i världen, utan också till tiggaren, som hon
nyss hade kysst.
Han visste, att denna kärlek fanns hos henne,
därför att han själf erfor den denna natt och
morgon, och han kände, att han i denna kärlek
sammansmälte till ett med henne.
Ack, om allt hade stannat vid den känsla,
de erforo denna natt! »Ja, allt detta förfärliga
inträffade omedelbart efter natten, då vi firade Kristi
uppståndelses fest!» tänkte han nu, där han satt
vid fönstret i jurymännens rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
