Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inväntade han henne ute i förstugan. Hon rodnade,
då hon fick se honom, och ville gå förbi, i det
hon med blicken visade på den öppna dörren in
till jungfrukammaren, men han kvarhöll henne.
»Jag ville säga adjö,» sade han, kramande i
handen ett kuvert med en hundrarubelsedel. »Se
här, jag...»
Hon anade, hvad det var, rynkade ögonbrynen,
skakade på hufvudet och stötte bort hans hand.
»Nej, tag,» mumlade han, stack kuvertet in
i barmen på henne, och som om han bränt sig,
rusade han därpå stönande och med förvridet
ansikte in i sitt rum.
Länge gick han sedan där fram och tillbaka,
i det han krökte sig, for i vädret och jämrade
sig högt, liksom af fysisk smärta, så ofta han
tänkte på, hvad som försiggått.
Men hvad skulle han göra? Det gick ju
alltid så till. På samma sätt hade det varit med
Schenbok och guvernanten, om hvilken han
berättat, och med onkel Grischa och med hans egen
far, då han bodde ute på landet och fick den där
oäkta sonen Mitenka, som ännu lefde. Men om
alla gjorde så, måste det väl så vara. På det
viset sökte han trösta sig, men han fann ingen
tröst. Minnet brände hans samvete.
Inom sig, allra innerst inne, visste han, att
han handlat så uselt, lumpet och grymt, att han
i medvetandet härom omöjligt kunde fördöma någon
annan, ja, icke ens se människor i ögonen, mycket
mindre då anse sig som den präktige, ädle,
storsinte unge man, han hittills tyckt sig vara. Men
det måste han tycka, om han skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
