Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
l.EÖ TOLSTOY.
känt igen honom under dagens lopp uppe i
domstolen, berodde icke så mycket på, att han blifvit
förändrad till det yttre — när hon sist såg honom,
var han militär, utan skägg, med små mustascher
och visserligen kortklippt, men tjockt och lockigt
hår, nu åter hade han skägg och såg icke längre
ung ut — som på att hon aldrig tänkt på honom.
Alla minnen från sitt förflutna med honom hade
hon begraft den där förfärliga mörka natten, då
han reste hem från armén och icke kom till
fastrarna.
Ända till denna natt, så länge hon hoppats
på, att han skulle komma, hade hon icke sörjt öfver
barnet, som hon bar under sitt hjärta utan tvärtom
ofta känt sig sällsamt rörd af dess mjuka, ibland
också häftiga sprittningar i hennes lif. Men från
den natten blef allt annorlunda. Och det
kommande barnet blef endast en plåga.
Fastrarna väntade Nechljudof, hade bedt honom
komma, men han telegraferade, att han icke kunde,
därför att han måste vara i Petersburg på bestämd
tid. Då Katjuscha fick höra detta, beslöt hon gå
till stationen för att träffa honom. Tåget
passerade förbi klockan tu på natten. Katjuscha hjälpte
fröknarna i säng, och efter att ha öfvertalat
kokerskans lilla dotter Maschka att följa med, tog hon
på sig ett par gamla ytterkängor, kastade en
halsduk öfver sig, skörtade upp kjolarna och sprang
till stationen.
Det var en mörk, regnig, blåsig höstnatt. Än
piskade regnet i stora, ljumma droppar, än höll
det upp en liten stund. På fältet syntes icke
vägen under fötterna, i skogen var det mörkt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
