Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
l.EÖ TOLSTOY.
»Ni är lik någon, men jag känner icke igen
er,» skrek hon.
»Jag har kommit för att be dig om förlåtelse,»
ropade han i en högljudd, uttryckslös ton, som
om han repat upp en utanläxa.
Då han fram skrek dessa ord, blef han
plötsligt skamsen och såg sig om. Men strax efter
följde tanken, att om han blygdes, så var det
desto bättre, ty han borde känna blygsel. Och
han fortsatte i samma högljudda ton:
»Jag har burit mig illa, uselt åt emot dig,
förlåt mig.»
Hon stod orörlig och tog icke sin vindande
blick ifrån honom.
Han kunde icke säga något vidare, utan gick
ifrån gallret, bemödande sig att återhålla de
snyftningar, som ville tränga sig fram ur hans bröst.
Uppsyningsmannen, den samme, som visat
Nechljudof in i kvinnoafdelningen och tydligen
fattat ett visst intresse för honom, kom nu in hit,
och då han såg, att Nechljudof icke stod vid
gallret, frågade han honom, hvarför han icke talade
med den, han sökte. Nechljudof harklade sig och
svarade, i det han rätade upp sig och försökte
taga på sig en lugn min:
»Jag kan icke tala genom gallret, man hör
ingenting.»
Uppsyningsmannen tänkte efter.
»Nå ja, hon kan få föras ut hit för en gångs
skull.»
»Marja Karlovna,» vände han sig till
fång-vakterskan, »för Katerina Maslof hit ut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
