Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
l.EÖ TOLSTOY.
»Jag var juryman i förgår,» sade han, »då
ni blef dömd. Kände ni icke igen mig?»
»Nej, det gjorde jag icke. Jag hade icke tid
att känna igen någon. Och jag såg icke heller
efter,» svarade hon.
»Det var ju ett barn?» frågade han och kände,
hur han rodnade.
»Det dog då med detsamma, Gud vare lof,»
svarade hon kort och bittert, i det lion vände
bort blicken.
»Hur så, af hvad?»
»Jag var själf sjuk, nära döden,» sade hon
utan att se upp.
»Hvarför fick ni afsked från fastrarna?»
»Hvem vill väl ha en kammarjungfru med
barn? Så fort de märkte det, körde de bort
mig. Hvad tjänar det till att tala om det, —
jag minns ingenting, jag har glömt alltsammans.
Allt det där är slut.»
»Nej, det är icke slut. Jag kan icke lämna
det så. Jag vill nu försona min synd.»
»Det är ingenting att försona, — det har
varit och farit,» sade hon, och plötsligt, hvilket
han icke alls väntade, såg hon upp på honom och
log ett förföriskt leende, som var på en gång
obehagligt och sorgligt.
Katjuscha hade icke alls väntat att få återse
honom, i synnerhet icke nu och här, och därför
öfverraskade henne hans uppträdande i första
ögonblicket och tvang henne att tänka på det, som
hon aldrig påminde sig. Hon mindes i första
ögonblicket dunkelt den nya underbara
känslo-och tankevärld, som uppenbarats för henne af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
