Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
l.EÖ TOLSTOY.
på att gå. Några stego upp och fortforo att
samtala stående. Somliga sutto kvar och pratade.
Andra åter började taga afsked och gråta. Särskildt
gripande var skilsmässan mellan modern och den
lungsiktige sonen. Den unge mannen vred och
vände alltjämt på papperet, och haDS ansikte
föreföll nästan elakt af den våldsamma ansträngning
han gjorde, för att icke bli smittad af moderns
rörelse. När denna hörde, att de måste skiljas,
föll hon med hufvudet ner mot hans axel och
snyftade högljudt. Flickan med de vackra ögonen
— Nechljudof följde henne ofrivilligt med blicken
— stod framför den snyftande modern och sade
lugnande något till henne. Gubben i de blå
glasögonen stod och höll dotterns hand, nickande åt
hvad hon sade. De unga älskande stego upp,
hållande hvarandra i händerna, och sågo hvarandra
tyst in i ögonen.
»De där äro de enda glada,» sade, visande
på det älskande paret, den unge mannen i korta
jackan, som stod bredvid Nechljudof och liksom
han såg på de afskedstagande.
Då de båda älskande -— ynglingen i
fångdräkten och den blonda täcka unga flickan —
kände Nechljudofs och den unge mannens blickar
hvila på sig, sträckte de ut de sammankedjade
händerna, lutade sig bakåt och började kretsa
rundt.
»I kväll gifta de sig här i fängelset, och så
följer hon honom till Sibirien,» sade den unge
mannen.
»Hvad är han?»
»Straffånge. Men hur glada de än äro, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
