Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
l.EÖ TOLSTOY.
Uppsyningsmannen skickade en fångvaktare, och
Nechljudof följde efter honom in i det tomma
rummet.
Katjuscha var redan där och kom fram bakom
gallret, skyggt och stilla. Hon närmade sig tätt
intill Nechljudof, såg förbi honom och sade sakta:
»Förlåt mig, Dmitri Ivanovitsch för att jag
talade så styggt i förrgår.»
»Jag har ingenting att förlåta er . . .» började
Nechljudof.
»Men i alla fall är det bäst, att ni låter mig
vara,» tillade hon, och i de ängsligt vindande
ögonen, hvarmed hon såg på honom, läste
Nechljudof åter ett tvunget och hätskt uttryck.
»Hvarför skulle jag låta er vara?»
»Jo, det är bäst.»
»Men hvarför?»
Hon såg åter på honom med samma, som
som han tyckte hätska blick.
»Det är på det sättet,» sade hon. »Ni skall
låta mig vara, det säger jag er ärligt och
uppriktigt. Jag kan icke. Ni skall alldeles låta bli
det,» tillade hon med skälfvande läppar och
tystnade. »Det är sanning. Hellre hänger jag mig.»
Nechljudof kände, att i denna hennes vägran
låg hat till honom och oförmåga att förlåta, hvad
han brutit, men på samma gång också något
annat, — något godt och betydelsefullt. Denna
bekräftelse i fullkomligt lugn sinnesstämning af
hennes förra afslag utplånade med ens alla tvifvel
ur Nechljudofs sinne och försatte honom åter i
hans förra stämning af rörd segerstolthet.
»Katjuscha, hvad jag sagt, säger jag fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
