Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15 - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
I.EO TOLSTOY.
stoppade vagnen, hvars lackerade dörrar glänste j
solen, samt spände upp sin parasoll. Lakejen
satte sig upp på kuskbocken och gaf tecken åt
kusken att köra. Vagnen satte sig i rörelse, men
i detsamma knackade hon kusken med parasollen
i ryggen, och de finlemmade engelska fuxstona
stannade tvärt, ryckande med sina vackra hufvuden
i de åtdragna tömmarna och skrapande med
hof varna.
»Välkommen snart igen, men då utan ärende,»
sade hon med ett leende, hvars tjusningskraft hon
själf mycket väl kände, och fällde ner floret —
alldeles som man fäller ner ridån, när
föreställningen är till ända. »Seså, nu fara vi,» och hon
vidrörde åter kusken med parasollen.
Nechljudof lyfte på hatten. Fullblodsfuxarna
slogo sina fina hofvar i marken, och vagnen rullade
hastigt bort, mjukt gungande på sina nya
gummiringar.
16.
I det Nechljudof påminde sig det småleende,
han utbytt med Mariette, skakade han på
hufvudet öfver sig själf.
»Innan jag vet ordet af, är jag tillbaka inne
i mitt förra lif,» tänkte han, plågad af inre tvedräkt
och tvifvel vid nödtvånget att ställa sig in hos
människor, hvilka han icke hade aktning för. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
