Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
I.EO TOLSTOY.
kunna förströ sig med att skrifva, — sudda ut
och skrifva igen. Men det bry de sig icke heller
om. Nej, de bli mycket snart alldeles lugna. Det
är bara i början, som de bråka och äro oroliga,
men sedan fetma de till och med och bli ytterst
stillsamma.»
Nechljudof lyssnade till hans hesa gubbröst,
såg på hans stela lemmar, på de slocknade ögonen
under de hvita brynen, på de fårade slätrakade
kinderna, som stöddes af den höga ståndkragen,
på det hvita ordenskorset och förstod att det var
gagnlöst att komma med invändningar eller söka
förklara för honom betydelsen af hans ord. Men
han gjorde likväl våld på sig för att fråga om en
annan sak, om den fångna Lydia Schustof, som,
enligt hvad han blifvit underrättad om på
morgonen, skulle bli frigifven ur fängelset.
»Schustof? Schustof . . . Jag kan icke komma
ihåg namnen på dem alla. De äro så många,»
sade generalen i förebrående ton, som om det
vore deras fel, att de icke voro färre. Han ringde
och befallde, att man skulle tillkalla sekreteraren.
Under det man gick efter denne, uppmanade
han Nechljudof att träda i tjänst, sägande, att
fäderneslandet i synnerhet hade behof af hederliga
män och adelsmän.
»Jag är ju gammal och tjänar det ändå, så
långt mina krafter räcka till.»
Sekreteraren — en torr, mager man med
oroliga, intelligenta ögon — kom och meddelade,
att Lydia Schustof fortfarande vore kvar i
fängelset, och att ingen order rörande henne ännu
anländt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
