Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPSTÅNDELSE.
109 1
»Så fort den anländer, skola vi släppa ut
henne samma dag. Vi hålla dem icke kvar, vi
äro icke så angelägna om deras sällskap,» sade
generalen, återigen med samma svaga försök till
ett skämtsamt småleende, som på hans åldriga
ansikte endast tog sig ut som en grimas.
»Förlåt mig, min vän,» fortfor han, »tag icke
illa upp, om jag af vänskap för er talar rent ut.
Umgås icke med de människor, som sitta
inspärrade hos oss. Några oskyldiga träffar man
där aldrig, och de äro samt och synnerligen ytterst
omoraliska. Vi känna dem, vi,» sade han i en ton
som icke medgaf möjligheten af ett tvifvel. »Men
framför allt bör ni träda i tjänst. Tsaren behöfver
hederlige män . . . ja, och fosterlandet,» tillade
han. »Tänk bara, om jag och alla andra skulle
göra som ni och icke tjäna tsaren! Hvem skulle
då bli kvar? Vi fördöma den bestående
ordningen, men själfva vilja vi icke hjälpa regeringen.»
Nechljndof suckade tungt, gjorde en djup
bugning, fattade den knotiga handen, som
nedlåtande räcktes honom, och lämnade rummet.
Generalen skakade ogillande på hufvudet och
gick, gnidande sig i korsryggen, åter ut i salongen,
där han väntades af artisten, som redan nedskrifvit
det af Jeanne d’Arc’s ande erhållna svaret.
Generalen satte på sig pince-nez’en och läste: »de skola
känna igen hvarandra, när de se det ljus, som
utgår från deras astralkroppar.»
»Aha!» sade generalen gillande och slöt ögonen.
»Men hur känna igen dem, i fall ljuset är lika hos
alla?» frågade han och satte sig åter vid bordet,
läggande sina fingrar i kors öfver artistens.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
