Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
I.EO TOLSTOY.
skulle ha tagit emot papperen ändå, äfven om
icke ni varit.»
»Förlåt, men den saken vet jag bättre än
du,» sade mostern. »Ser ni,» fortfor hon, vänd
till Nechljudof, »alltsammans kom sig däraf, att
en person bad mig för en tid taga hans papper i
förvar, och som jag icke hade någon egen bostad,
bar jag dem till Lydia. Men redan samma natt
gjorde de visitation hos henne och togo både
papperen och henne, samt kvarhöllo henne ända
tills nu, i det de fordrade, att hon skulle säga,
af hvem hon fått dem.»
»Men det sade jag icke,» inföll Lydia hastigt
och strök nervöst undan hårlocken, fastän den
icke på något vis besvärade henne.
»Jag säger ju icke heller, att du gjorde det,»
invände mostern.
»Om Mitin blef gripen, så var det icke alls
genom mitt förvållande,» sade Lydia, i det hon
rodnade och oroligt såg sig omkring.
»Du skall icke tala om det där, Lidotschka,»
sade modern.
»Hvarför det, jag vill berätta,» sade Lydia,
som nu icke längre smålog, utan blef allt rödare
och nervöst snodde hårlocken om fingret.
»Minns du då icke, hur det gick i går, när
du började tala om det?»
»Det var ingenting . . . Låt mig vara, mamma.
Jag sade ingenting, jag teg hela tiden. Båda
gångerna då han frågade mig om moster och om
Mitin, sade jag ingenting, utan förklarade, att jag
ingenting skulle svara. Då började den där Petrof
försöka öfvertala mig. ’Hvad ni än säger mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
