Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’168
LEO TOLSTOY.
30.
Då Nechljudof kom hem och på sitt bord
fann biljetten från systern, begaf han sig genast
till henne. Det var på aftonen. Ignatij
Nikiforo-vitsch låg och hvilade sig inne i det andra rummet,
och Natalja Ivanovna tog ensam emot brodern.
Hon var klädd i en tätt åtsittande svart
sidenklädning med en röd rosett på bröstet, och hennes
svarta hår var modernt friseradt och kammadt.
Hon sökte tydligen göra sig så ung som möjligt
för att behaga sin jämnårige make. Vid åsynen
af brodern flög hon upp från soffan och skyndade
emot honom med snabba steg, frasande med
siden-klädningen. De kysstes och sågo småleende på
hvarandra. Efter detta tysta, betydelsefulla utbyte
af blickar, där allt var sanning, började utbytet
af ord, där icke längre samma sanning rådde. De
hade icke träffats sedan moderns död.
»Du har blifvit fet och ser så ung ut,»
sade han.
Hennes läppar krusades af belåtenhet.
»Men du har magrat.»
»Nå hur är det med Ignatij Nikiforovitsch?»
frågade Nechljudof.
»Han ligger och hvilar. Han sof icke i natt.»
Det var så mycket att tala om, men orden
sade ingenting, endast blickarna talade.
»Jag var hemma hos dig.»
»Ja, jag vet. Jag flyttade hemifrån, därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
