Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
LEO TOLSTOY.
»Hur står det till?» frågade han, i det han
tryckte Kryltsofs kalla, skälfvande hand.
»Å jo, jag kan bara icke bli varm,» sade
Kryltsof och stack åter skyndsamt handen i
rockärmen; »jag blef genomvåt, och här är en riktig
hundkyla. Fönstren äro ju sönderslagna.» Han
visade på två trasiga rutor bakom järngallren.
»Hur har det varit med er? Hvarför har ni icke
synts till?»
»Jag har icke blifvit hitsläppt, befälet har
varit så stränga af sig. Först i dag visade sig
officern tillmötesgående.»
»Jo, han är vackert tillmötesgående,» sade
Kryltsof. »Fråga Mascha, hur han bar sig åt i
morse.»
Utan att stiga upp från sin plats, berättade
Marja Pavlovna historien med den lilla flickan vid
uppbrottet från etappstationen på morgonen.
»Jag anser, att vi ovillkorligen måste aflägga
en allmän och gemensam protest,» sade Vjera
Efre-movna i beslutsam ton, men såg på samma gång
tvekande och ängsligt än på den ena, än på den
andre. »Vladimir protesterade visserligen, men
det är icke tillräckligt.»
»Hvad för protest?» invände Kryltsof och
rynkade förargad pannan. Tydligen hade Vjera
Efremovnas tillgjorda, uppstyltade ton och ständiga
nervositet redan länge retat honom. »Ni söker
Katja?» vände ban sig till Nechljudof. »Hon
arbetar oförtrutet för att få litet snyggt här. Det
här rummet, som vi män skola ha, är redan städadt,
nu håller hon på med kvinnornas. Endast lopporna
kan hon inte städa bort, de komma väl alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
