Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
LEO TOLSTOY.
Hon afbröt honom hastigt:
»Hvad har jag att tänka efter? Dit Vladimir
Ivanovitsch blir skickad, dit följer jag med honom.»
Trots sin sinnesrörelse yttrade hon detta klart och
utan betänkande, som om hon på förhand gjort
upp allt, hvad hon skulle säga.
»Jaså, på det viset!» sade Nechljudof.
»Ja, Dmitri Ivanovitsch, om han vill, att jag
skall lefva tillsammans med honom ...» Hon
hejdade sig förskräckt och ändrade meningen till
»att jag skall stanna hos honom. Hur skulle jag
kunna få det bättre? Jag bör anse det för en
lycka . . . Hvad återstår mig annars?»
»Ett af de två, — antingen älskar hon
Simonson och brydde sig icke alls om den uppoffring,
som jag tänkte göra för henne, eller också älskar
hon fortfarande mig och säger nej till mig, för
att icke göra mig olycklig, och bränner för alltid
sina skepp genom ett förena sitt öde med
Simonson,» tänkte Nechljudof och greps plötsligt af
blygsel. Han kände, att han rodnade.
»Om ni älskar honom ...» sade han.
>• Älska — jag älskar ingen. Det har jag
kommit ifrån. Och Vladimir Ivanovitsch är också
något alldeles särskildt.»
»Ja, det förstås,» började Nechljudof. »Han
är en präktig människa, och jag tror ...»
Hon afbröt honom åter, som om hon fruktade,
att han skulle säga för mycket, eller att hon icke
skulle få säga allt.
»Nej, ni måste förlåta mig, Dmitri Ivanovitsch,
om jag icke gör det, som ni vill,» sade hon seende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
