Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
LEO TOLSTOY.
Och det hände Nechljudof, hvad som ofta
händer människor, hvilka lefva ett andligt lif, —
nämligen att en tanke, som från början tyckts honom
besynnerlig, en paradox, nästan ett gyckel, genom
att allt oftare finna bekräftelse i lifvet, plötsligt stod
för honom som den enklaste, mest obestridliga
sanning. På samma sätt klarnade nu för honom
tanken, att det enda osvikliga medlet att finna
frälsning ur detta förfärliga onda, hvaraf
människorna lida, var, att människorna alltid skulle
erkänna sig skyldiga inför Gud och därför ur stånd
att vare sig straffa eller söka förbättra andra
människor. Det blef honom nu klart, att allt detta
gräsliga onda, som han varit vittne till i
fängelserna, och den lugna själf säkerheten hos dem,
som frambragte detta onda, endast och allenast
hade sin grund i, att människorna ville
åstadkomma det omöjliga, — att fastän själfve onda
förbättra det onda. Lastbara människor ville
förbättra andra lastbara människor och trodde sig
kunna uppnå detta på mekanisk väg. Men allt
detta ledde endast till, att behöfvande och
egennyttiga människor, som gjorde sig ett yrke af detta
föregifna straffande och förbättrande af andra,
själfva blefvo i grund fördärfvade och oaflåtligt
äfven fördärfvade dem, som de pinade. Nu var
det honom klart, hvarifrån det kom, allt detta
gräsliga, som han sett, och hvad som borde göras
för att utrota det. Det svar, han icke kunnat
finna, var samma svar, som Kristus gifvit Petrus,
— att alltid förlåta, att förlåta alla i oändlighet,
ty det finns inga människor, som icke själfva äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
