Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Sibiriens eröfring af kosackerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mildare södern och Vestern, lemnande norden och östern nästan
alldeles tomma.
Allt, som tanken förknippade med detta land, syntes afskräckande:
evig sno, så trodde man, höljde en jord, som den isande kölden
icke tillät att upptina, och på den vida, öde tundran, de
mossbevuxna hedsträckorna med gungande grund, visade sig på sin höjd
under sommarn, förföljd af millioner blodtörstiga stickmyggor, den
skygga renen i väldiga hjordar. Nomadiserande drager den vilda
infödda befolkningen, samojeden, jakuten, tungusen, tsjuktsjen,
jukagiren och korjäken, från ort till ort, än här än der i snön
uppslående sin jurt och i med hundar eller renar förspända slädar
ilande fram öfver den vida slätten. Men icke alla trakter af det
vidsträckta landet ha blifvit lika styfmoderligt behandlade af
naturen. I söder och sydvest finna vi rika landsträckor med nästan
italienskt klimat, som äro egnade att nära en talrik befolkning,
när de väl blifvit koloniserade med flitiga invånare. Der trifves
säd, der läte fiskets afkastning hundrafaldiga sig, och sjelfva
klimatet skulle mildras, när väl landtmannens flit tyglat den vilda
naturen.
Men oberäknadt landtbrukets alster, som delvis under
sommartiden kunna skeppas på landets jättefloder, erbjuder Sibirien ännu
mycket annat. Utom Ural, gränsvallen, gömma Altai och
Nertsjinskiska bergens till största delen frusna jord en icke
mindre rikedom af dyrbara metaller och ädla stenar; guld, platina,
jern, grafit, bly, koppar och silfver erhållas i outtömlig mängd.
Dessa alster höra till landets vigtigaste. — Men det var icke de,
som först lockade ryssen längre öster ut och kommo honom att
eröfra landet; orsaken var en skenbart ringare: ett djur, icke större
än vår mård — sobeln — förde en djerf röfvare med en skara af
stallbröder öfver Ural, och när få år förgått, lade han, liksom en
gång Cortez för Karl V, ett väldigt rike för sin tsars fötter.
I Kreml i Moskva, på de ryska storfurstarnes tron, satt i
midten af sextonde århundradet Ivan IV Vasiljevitsj, den andre bland
Rysslands herskare, som förde titeln tsar. Under honom, hvars
namn endast nämnes i förening med tillnamnen »den grymme»
eller »den förskräcklige», hade det nu varande Ryssland underlagt
sig de enda ännu återstående europeiska spillrorna af
mongolväldet, Kasan och Astrakan. Mer än alla sina företrädare gjorde
dock Ivan, denne energiske, fastän blodtörstige tyrann, för
befordrandet af sitt halfvilda folks civilisering. Det var han, som visade
tyska lärde, konstnärer och handtverkare vägen till Ryssland och
inkallade dem till välsignelse derför — en åtgärd, hvari nästan
alla tsarer, som tronat i Kreml och vid Neva, ända ned till
Alexander II, följt hans efterdöme, emedan de väl insågo, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
