Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Australien och den oceaniska överlden - 2. Den oceaniska överlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slukade begärligt allt ätbart i dem, sönderslogo husgerådet eller
togo det med sig. Under natten bröto sig tjufvar in hos dem,
och en gång hade en sådan fattat missionärens son i håret och
hotade att genast döda honom med den redan höjda yxan, så snart
fadern sade ett ord. Icke sällan slungade man ett hagel af stenar
mot husen, stal boskap och fjäderfä, nedref hägnaderna och drog
sedan larmande derifrån. Hundratals infödingar öfverföllo stundom
en ensam missionär under förfärligt skrän, satte sina spjut för
hans bröst, lyfte sina yxor och stridsklubbor öfver hans hufvud
och lemnade honom icke förr, än de trodde sig märka, att den
förskräckte mannen nu säkerligen hade en mycket hög tanke om
deras öfverlägsenhet. Var det väl underligt, att många af dessa
män lemnade New-Zealand med förstörd kropp för att återvinna
helsan i hemlandet? Andra stannade qvar trots allt begabberi och
hån. Sedan de lärt sig språket, försökte de inrätta en skola, Det
fattades icke barn, men alla fordrade betalning för att komma och
höra på, och vägrade man detta, sprungo de skrattande och
smädande sin väg. Ofta, när gudstjensten skulle börja och
missionärerne med en klocka kallade dertill, gick man att fiska, och
lyckades de äfven med mycken möda att hålla tillsammans en liten
skara och samla den omkring sig, så steg ofta midt under
predikan någon upp och ropade: »Det är lögn! Det är lögn! Kom
och låt oss gå allesammans!» I femton år arbetade missionärerne
utan någon uppmuntrande framgång, tills slutligen en krigisk
höfding förklarade sig för dem och tog dem under sitt beskydd. Först
1830 kunde man döpa åtta infödingar, som nu efterföljts af många
tusen.
Sedan dess ha de blodiga striderna minskats, ja, i många
trakter nästan alldeles upphört, och exemplen på mordlystnad och
förräderi blifva mera sällsynta till och med hos dem, som ännu icke
omvändt sig till kristendomen. Juden Palack, som länge i
handelsangelägenheter haft beröring med newzealändarne, förklarade
om missionärernes verk följande: »Missionen har gjort mera för
öns borgerliga civilisation än alla europeiska köpmän tillsammans;
ja, utan henne skulle det ha varit för osäkert för köpmännen att
bo i landet.» Och med kristendomen blifva alla våra konster och
borgerliga inrättningar förflyttade till de nyomvända landen, enär
alla naturfolk snart finna behag i de bildade kristna nationernas
inrättningar och ställa dem i ett oupplösligt samband med
kristendomen.
Den hedniske newzealändaren dyrkar förgudade menniskor, som
kallas atuas och i hvarje stam äro olika, men öfver allt
afskyvärda väsen. Då man frågade en newzealändare, huru han
förestälde sig en atua, svarade han: »som en odödlig skugga». Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
