Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Upptäckten af norra och södra polarlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ross, en dugtig och vetenskapligt bildad sjöman, hvilken redan
hade följt Parry på hans sista resa. Ross for omkring Grönlands
södra udde uppför Davis’ sund och Baffinsbay. I midten af
augusti var i den senare luften så varm, att man kunnat tro sig fara
på Medelhafvet, om icke de kringsimmande, ehuru i
upplösningstillstånd stadda isbergen erinrat om polarlanden. Solstrålarnas
starka verkan frambragte vid varmt och klart väder en så olika
täthet i dunstkretsen, att de utomordentligaste
luftspeglingsfenomen visade sig. Det aflägsna kustlandet syntes på himmeln som
en spegel, isen vid horisonten antog sällsamma former, blocken
blefvo upprättstående pelare och isfälten väldiga bergkedjor;
likaledes såg man bilder af aflägsna artyg med master och segel sväfva
upp- och nedvända i luften. Ross seglade genom Lancastersundet
och uppnådde den 10 augusti det derifrån i sydlig riktning sig
utgrenande Prince-Regents sund. Bakom ett fruktansvärdt isberg,
som man blott med möda kom förbi, upptäckte man det ställe,
der Parry fem år förut förlorat Fury. Vraket syntes icke längre
till, men talrika spår af tälten funnos ännu. De förråd, som Parry
qvarlemnat här, uppsöktes och visade sig till största glädje ännu
orörda och oskadda; man tog med sig, hvad man kunde behöfva,
och gömde det öfriga för framtida behof. Färdens fortsättning
var ingenting annat än en ändlös strid med isen, hvarom kapten
Ross berättar: »Den, som icke sett något nordligt haf under
vintern eller snarare under vinterstormen, tänker vid sjömännens
strider möjligen på de kringdrifvande isskollorna på en insjö eller
kanal. Hvem kan väl föreställa sig, att fastsittande is liknar ett
stenblock, ett berg vid stranden, en klippa i strömmen, en udde, en
ö, ett land af granit! Sedan må han tänka sig, att hundratals
sådana uddar, öar och landmassor, tusentals sådana stenblock, berg
och klippor plötsligt röra sig vildt om hvarandra och i hastig flykt
jagas genom trånga sund, att de större upplösa sig i berg, som
med dunder och brak drabba tillsammans, sönderspränga och
sönderkrossa sina kanter, hörn och utspråg samt splittra hvarandra
i stora stycken, tills de slutligen förlora jemvigten och störta öfver
ända! Hafsvågorna brusa rundt omkring, skumma och hvirfla, under
det de jemna isfälten af vind och ström drifvas mot dessa spillror
eller mot klipporna och uppstiga ur bränningen. Plötsligt falla de
baklänges öfver hvarandra, och deras bristande och brakande öka
det bedöfvande upproret.» Slutet af september nalkades, och man
sökte berga fartyget i en säker hamn, som man fann i den efter
Felix Booth benämda Boothiaviken vid landet Boothia, De
inneslutna sjömännen sökte att så väl som möjligt förbereda sig till
den långa vintern, de söndertogo ångmaskinen och förde den jemte
kanonerna och krutmagasinet i land. En noggrann undersökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
