Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Upptäckten af norra och södra polarlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskils, alla eldpelare, strålar och ljus sköto i hop sig i medelpunkten
och bildade här i hela fenomenets egentliga brännpunkt
norrskenets så kallade krona. Denna visade sig med mild glans i
stjernform utan vågor och böljor. Dess uppkomst var också början till
upplösningen. Strålarna förlorade nu i storlek och färg, kronan
och ljusbågen föllo åtskils, och snart såg man på himlahvalfvet
blott oregelbundet breda, nästan askgrå, orörliga näckar. Äfven
de försvunno slutligen, och djupt ned på himlahvalfvet qvarstod,
likt de urbrända murarna af en bygnad, blott en svartblå
töckenvägg, hvarifrån ljusutvecklingen utgick, liksom blixten från
åskmolnet. Slutligen återstod blott en fin, våra fjädermoln liknande
skysamling, hvari man ännu dagen derpå kunde urskilja hela
formen af det försvunna norrskenet.
Året 1829 var förlidet, solen visade sig åter för de resande
först den 20 januari och äfven då blott på några minuter; men
redan den 9 januari hade de märkt, att de icke voro de enda
menniskorna i denna ödemark, ty en af matroserne medförde den
underrättelsen, att han från en höjd sett främlingar. Man tog den
antydda riktningen och fick snart se eskimåer i närheten af ett
litet isberg. Då man icke visste, af hvilket sinnelag de voro,
tillkallade man ännu några man från fartyget. Ross gick emot dem
och såg, att hvar och en var beväpnad med ett spjut och en knif.
Han helsade dem med »tima» och fick till svar ett rop af samma
slag. Då på något afstånd ännu en man satt på en släde,
tillkallade eskimåerne denne, och han stälde sig framför deras linie.
Ross’ följeslagare hade under tiden också kommit närmare, och
han gick nu emot eskimåerne på omkring femtio stegs afstånd och
bortlade sin bössa med utropet »aja tima».
Derigenom öppnades ett vänskapligt förhållande, ty äfven
eskimåerne kastade ifrån sig sina knifvar och spjut och besvarade
ropet »aja», i det de utsträckte armarna till bevis på, att de vore
utan vapen. Ross och hans följeslagare gingo fram till dem,
omfamnade slutligen allesammans raden utefter och ströko deras
kläder uppifrån och ända ned, hvarefter eskimåerne besvarade detta
vänskapstecken. Ross berättade, att de voro kublunä, det vill
säga européer, hvarpå eskimåerne svarade, att de voro inuit, det
vill säga män. Alla eskimåerne voro klädda i renskinn, deras vapen
voro korta kastspjut, och dessutom buro de på ryggen en längre
knif, vid hvars spets en af dem hade fäst bladet af en engelsk
fällknif. Deras antal hade efter hand ökats till 31, och då för
ögonblicket inga skänker voro till hands, skickade Ross till
fartyget en matros, som skulle hemta så många tunnband af jern, som
behöfdes för att skänka dem hvar sitt; men redan innan han kom
tillbaka, samtyckte de till att följa med till fartyget. Man kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
