Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Upptäckten af norra och södra polarlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och om dess ringa resultat är redan berättadt, men han lät icke
afhålla sig från ett förnyande af den samma. I februari 1825
inskeppade han sig med sina följeslagare dr Richardson och
Back, begaf sig åter ned efter Mackenziefloden och kom till
Ishafvet för att styra kosan till Iscap, der man trodde sig skola
träffa kapten Beechey, som ämnade gå dem till möte från
Beringssundet. Fastän föreningen icke lyckades, blef dock derigenom en
stor del af Amerikas polara kuster närmare undersökt.
Ehuru man genom resultaten af alla dessa upptäcktsfärder
kommit till den slutsatsen, att en nordvestlig genomfart funnes,
fattades dock ännu allt jemt säker visshet om, hvar den vore att finna.
För att hafva de sista tviflen och uppsöka några ännu
outforskade punkter utrustades 1845 åter en expedition, af hvilken man
väntade den ännu felande upplysningen. De begge redan
bepröfvade fartygen Erebus och Terror blefvo på bästa sätt utrustade
och rikligen provianterade för tre år. Franklin förde högsta
befälet öfver eskadern, Crozier kommenderade på Terror. Då
sjöfararne, 139 man, fulla af det gladaste mod den 19 maj 1845
afseglade från England, tänkte väl ingen, att denna färd skulle
blifva den olycksdigraste, som någonsin afgått till de nordiska
trakterna, ty ingen af dessa 139 man har åter lemnat underrättelse
om hvad han upplefvat, om sina öden och lidanden: alla ligga de
begrafna i isen. Då 1847 ännu ingen underrättelse om de resande
anländt, började man i England blifva bekymrad för deras öde,
och den engelska regeringen och det engelska folket begynte
utrusta en mängd expeditioner, hvilkas syfte var dels att uppsöka
de saknade, dels att rädda dem och förse dem med lifsmedel.
De dugligaste och mest bepröfvade sjöhjeltar deltogo i
räddningsverket, hvilket till sin storartade beskaffenhet väl står ensamt i
historien. Genast utsändes tre expeditioner att uppsöka de
saknade: den ena under James Ross framträngde till
Lancastersundet, den andra under Richardson och dr Rae från nybyggena vid
Hudsonsbay till de nordliga kusttrakterna den tredje under Moore,
och Pullen från Beringssundet åt öster. År 1850 voro väl femton
fartyg i verksamhet för att uppsöka de saknade. Om man ock
upptäckte ett stort antal vikar och sund, öar och halföar, blef
dock det egentliga målet, att utforska Franklins och hans
följeslagares öde, icke eller först mycket sent till en del uppnådt.
Så mycket insåg man af spår efter ett läger äfvensom af tre
grafvar efter medlemmar af den franklinska expeditionen, hvilka
den till dess uppsökande utsände kapten Ommaney anträffade, att
den tillbragt vintern 1845—1846 i en liten vik vid Cap Riley på
ön Beechey vid ingången till Wellingtonkanalen. Först 1854 hörde
dr Rae, som ämnade företaga sig att kartlägga landet Boothia, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
