Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finns till. Alla blickar hava å himmelen sökt svaret på
den stora gåtan, och alltifrån mytologiens första dagar
är det Urania som svarat.»
»Och det är hon, den gudomliga Urania, som alltid
skall svara. Hon håller i sina händer himmelen och
jorden ; hon låter oss leva i oändligheten... Och sedan,
ser det icke ut, som om våra fäders poetiska känsla,
genom att i henne personfiera studiet av universum velat
komplettera vetenskapen genom livet, behaget och
kärleken? Hon är sånggudinnan par excellence. Hennes
skönhet tyckes säga oss, att man för att riktigt fatta
astronomien och det oändliga måste... älska.»
Natten bröt in. Månen, som långsamt höjde sig på
himmelen i öster, spred i atmosfären en klarhet, som
omärkligt efterträdde skymningen, och redan synes i
staden vid deras fötter nedanför lundarna och ruinerna
några ljus här och där. De häda stigit upp och stodo
mitt på den översta plattformen av tornet, hållande
varandra hårt omfamnade. Hon var skön, med ansiktet
inramat liksom i en gloria av det blonda håret, vars lockar
fladdrade över axlarna; pustar av vårluft, mättade med
vällukter av violer; lövkojor, syrener, majrosor, stego
upp från de närbelägna trädgårdarna. Enslighet och
tystnad omgåvo dem. En lång kyss, minst den hundrade på
denna tjusande vårdag, förenade deras läppar.
Hon drömde ännu. Ett flyktigt leende upplyste
plötsligt hennes ansikte och försvann likt en förbiskymtande
syn.
»Vad tänker du på?» sade han.
»Åh på just ingenting. En helt världslig, profan, något
lättsinnig föreställning. Ingenting.»
»Men säg ändå», sade han, slutande henne åter i sina
armar.
»Nåväl, jag undrade, om man... på de andra kloten
har någon mun... ty ser du, en kyss, läppar!...
Så förflöto timmar, dagar, veckor, månader i en
innerlig förening mellan alla deras tankar, alla deras
förnimmelser, alla deras intryck. Junisolen strålade redan vid
sommarsolståndet, och ögonblicket för avresan till Icleas
fädernesland var inne. På bestämd tid avreste hon med
sin far till Kristiania.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
