Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett rop, som tycktes fastna i min strupe. Spero, ja, Spero
själv satt framför mig på bröstvärnet. Jag upplyfte
armarna mot höjden och kände mig nära att svimma;
men han sade med sin milda röst, som jag kände så väl:
»Är du rädd för mig?»
Jag hade icke styrka varken att svara eller röra mig
framåt. Dock vågade jag se min vän i ansiktet; han
smålog. Det kära ansiktet, upplyst av månen, var
sådant jag såg det vid hans avfärd från Paris till
Kristiania, ungt, behagligt, tankfullt, med en mycket klar blick.
Jag steg uppför det sista trappsteget och jag kände mig
liksom manad att störta fram och omfamna honom. Men
jag vågade icke, utan stannade mitt framför honom och
betraktade honom.
Jag hade återfått bruket av mina sinnen. »Spero!...
det är du!...» utropade jag.
»Jag var här redan under ditt experiment», svarade
han, »och det är till och med jag, som givit dig iden att
jämföra det yttersta violetta med det yttersta röda,
beträffande ljusvågornas hastighet. Jag var endast osynlig
liksom de ultravioletta strålarna.»
»Vad säger du! Är det möjligt? Låt mig betrakta
dig, vidröra dig.»
Jag förde händerna över ansiktet, kroppen, håret, och
jag hade fullkomligt samma intryck, som om det varit
en levande människa. Mitt förnuft vägrade att erkänna
vittnesbörden av mina ögon, mina händer och mina öron,
och dock kunde jag icke betvivla att det verkligen var
han. Ett bär kan icke vara likare det andra. Och för
övrigt skulle mina tvivel skingrats vid första ord han
sade, ty han tillade genast:
»Min kropp sover i detta ögonblick på Mars.»
»Således», sade jag, »existerar du alltjämt, du lever
ännu... och du känner äntligen svaret på det stora
problemet, som så mycket oroat dig... Och Iclea?»
»Vi skola samtala en stund», genmälde han. »Jag har
mycket att säga dig.»
Jag satte mig bredvid honom på kanten av det breda
bröstvärnet, som löper omkring det gamla tornet, och se
här vad jag hörde:
Någon tid efter olyckshändelsen i Tyrifjorden hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
