Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi skulle till och med kunnat tillägga ännu många fler;
men det föregående är nog för att visa, med vilken
lätthet och färdighet vårt svävande klot lyder
fluktuationerna av himmelens inflytelser. Den matematiska analysen
tränger vida längre in, än vad denna kortfattade
framställning ger vid handen; ensamt för månen, som tyckes
kretsa så långt omkring oss, har hon upptäckt över sextio
tydliga orsaker till olika rörelser!
Uttrycket är således icke överdrivet: vår planet är
endast en lekboll för kosmiska krafter, som föra henne på
himmelens fält, och det förhåller sig på samma sätt med
samtliga världskloten och med allt som finns i universum.
Materien lyder villigt kraften.
Var finns alltså den fasta punkt, på vilken vi skrytsamt
stödja oss?
Vår planet, som fordom ansågs utgöra världens
grundval, bäres i själva verket på stort avstånd av solen, som
låter henne kretsa omkring sig med en mot detta avstånd
svarande hastighet. Denna hastighet, som har sin orsak
i själva solmassan, bibehåller vår planet på samma
medelavstånd från centralkroppen: en mindre hastighet
skulle giva attraktionen överhand och göra att jorden
fölle ned i solen; en större hastighet däremot skulle efter
hand och i oändlighet avlägsna vår planet från den härd,
som skänker honom liv. Men genom den hastighet, som
orsakas av tyngdkraften, bäres vårt irrande hem med
oföränderlig stadighet. På samma sätt uppbäres månen
i rymden av jordens tyngdkraft, som tvingar honom att
kretsa omkring sin huvudplanet med den hastighet, som
erfordras, för att ständigt bibehålla honom på samma
medelavstånd. Jorden och månen utgöra sålunda i
rymden ett planetpar, som bibehålla varandra i ständig
jämvikt under solattraktionens övervälde. Om jorden funnes
ensam i världen, skulle hon evigt förbliva orörlig på den
punkt i det oändliga tomrummet, där hon blivit förlagd,
utan att någonsin kunna varken sänka eller höja sig eller
förändra läge i någon riktning, emedan själva uttrycken:
uppåt, nedåt, höger, vänster ej ha någon mening i absolut
betydelse. Om denna samma jord, alltid förutsatt att hon
vore ensam, hade fått något slags påstötning, slungats
med en viss hastighet i någon viss riktning, så skulle hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
