Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några literära nyheter.
Notiser
Af Oscar Levertin.
Björnsons nyutkomna stora roman *Det finger i byn og paa havnen»
är ett af den moderna nordiska literaturons mest originela aibeten.
Kraftigt och starkt som det är skrifvet alltigenom, genomströmmadt af
de stora granskogarnes och de blanka fjordvattnens friska dofter, af
alla dessa sunda vindfliigtar, som spola undan hvaije sjukdomsfrö frän
Norges bergsbygder, kunde det blott hafva den det har till upphofsman,
den underligt rika individualitet, som ännu vid framskridna år förmår
verka med en naturkrafts hela obändade ungdomsentusiasm.
Ty en sådan frodig alstringskraft som »Det flager» lägger i dagen,
en sådan ursprunglighet och energi i utförandet af idéerna, en sådan
öfverlägsen, segerviss humanism i lifsuppfattningon — och allt detta efter
så många års oafbrutna produktion och outtröttliga fejder i alla
riktningar — torde väl gifva den tydligaste fingervisning om, att Björnson utan
getasägelse är en af diktens »utkorade härliga». Här är icke meningen
att påstå, att Björnsons sista arbete är något helstöpt mästerverk utan
vank eller lyte. För ingen del. Långt derifrån. Kompositionen är dålig,
på många ställen utförd med en rent barnslig eller tölpig hand. Långa
episoder inflätas, som icke leda till något resultat, t. ex. uppslaget med
den oäkta linien inom den Kurtska familjen, och den vidlyftiga
skildringen af alla de unga flickorna, »generalstaben», tränger i så fullständig
grad Thomas Rendaléns utvecklingshistoria i bakgrunden, att läsaren
h varken förstår honom sjelf eller hans ytterst illa motiverade
kärlekshistoria.
heller gifver den sluttendens, i h vilken bokens alla spridda maskor
till sist löpa ut, något väsentligt nytt eller öfverbevisande. Och jag
tror knappast, att Björnson med den mer än med »En handske» förot
förmår öfvertyga oss om riktigheten af sin uppfattning angående könens
inbdrdes ställning.
Hvem är det då i sjelfva verket, som tror på denna så ensidigt, ja
asketiskt predikade rigorism? Björnson sjelf’— och många damer, men
märk väl, dessa senare de göra det instinktmessigt, kanske mest af
obekantskap med lifvet, af obekäntskap med att man måste veta för att
kunna döma i saken, der icke principen — såsom i åtskilliga äldre ogilta
fruntimmerskotterier — anammas egentligen som en sorts »soulagement
du coeur».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
