Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men från ett sådant arbete som »Det flager» kan man frånse i
mycket, derför att det i alla händelser står så mycket qvar. Tänk
Vara, huru oändligt mycket sant B. påpekar om försummadt i uppfostran,
hnru många förbisedda faktorer Kendalen påvisar i sitt tal... och så de
konstnärliga förijensterna.
Som bekant inledes »Det flager» med en slägthistoria. Och det är
der det förekommer ett gammalt dokument, i hvilket Björnson skildrar
slägtens grundläggning och första representanter i form af en gammal
klerks naiva memoarer, författade på 1600-talet. Och ton, språk,
sede-drag, allt har der bidragit till skapandet af en kulturbild, som står rakt
»hors de concours» i den nordiska literaturhistorien. Och mot dessa
rysliga tilldragelser, hvilka teckna sig ännu skarpare gent emot den
heder-. lige prestmannens sirligt urmodiga vändningar, kontrastera på det
skarpaste de ljusa och leende bilderna från de unga flickornas uppväxt,
skildrade som de äro med de yppersta franska qvinnotecknames hela
själfulla älskvärdhet. Mod ett ord, alla literaturvänner böra läsa och
omläsa detta arbete — ty intet annat i samma väg finnes så
uppmuntrande, välgörande och stärkande, beroende på den omständigheten, att
hvaije sida i boken andas en tro på verldens utveckling och
mennisko-slägtets perfektibilitet, som är så fast, att den kan försätta berg.
Något sådant kan dcremot minst af allt sägas om Henrik Ibsens
sista verk,, femaktsskådespelet »Vildanden». Tvärtom så rik samtidens
literatur än är på fullblodiga och energiska uttryck af pessimism, måste
man dock leta med ljus och lykta för att hitta något som i dyster
verlds-leda och intensivt menniskoförakt går upp emot detta.
Ibsen har ju sjelf oftare än någon annan nordisk skald demaskerat
menniskornas och samhallslifvets skrymtande lumpenhet. Han har
förföljt futtighetcn med infall, som verkat förtärande, så brännande som
stänk af en frätande syra, och han har piskat småsintheten med
skorpioner. Men just derför att hans utgångspunkt var så hög, blef hans
indignation så stark. Och alltid kunde man förstå, om man bara ville,
att det låg sundhet i hans straffdomars beska dryck. På hvar och en,
som verkligen ville lära, kunde hans pjesor verka botande som
lapis-bränningen på en sjuk.
Men »Vildanden» är skiifven af en man, som ytterst litet tror på,
att det lönar mödan att »agera käringen emot strömmen» gent emot de
menskliga lytena. Skrattet i »Vildanden» förekommer så underligt hårdt,
nästan skadegladt, och pjesens totalintryck är qväljande sorgmodigt och
tungt.
Med ett ord, dess ton färg är sådan som man allra minst väntade
det efter »En folkefjende», som dock — trots sin tragiska slutakt —
hade något för Ibsen ovanligt frimodigt och friskt öfver sig. Eller var
det icke öfver dr Stockmans förklaring på folkmötet något af ett
april-vädcrs käcka islossningsbuller?
Men i »Vildanden» har Ibsen löpt hela skalan ut. Han inför ju
der en ung man vid namn Gregers, hvilken lider af kronisk
»rättskaf-fensfeber» och efter allt hvad man kan förstå är skildråd som en
karri-katyr på bärarne af hans egna idéer; i mun på Hjalmar Ekdal, den skräf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
