Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos den unga begåfvado eleven, icke så mycket instruktionen,
som den instruerades eget naturel hvilket fäller utslaget.
Denna förmodan tyckes bekräftas af hr Lindbergs
framställning af Hjalmar Ekdal.
Meningarne därom äro delade, har man hört sägas, men
någon egentlig anledning till en sådan delning linnes väl
icke. Bland öfiiga, till större delen ganska klara karaktärer
i »Vildänden», framstår Hjalmars väl allra klarast. Han är
en i grund och botten sorglös och lättsinnig, själfvisk,
storskräflande odugling, som sätter mycket värde på detta
lifvets goda, men är alt för lat att arbeta sig till det, en
stackare som söker tysta sitt eget samvete med detta
»Morgen, morgen, nur nicht heute», under försäkran, att han då
skall taga riktigt allvarligt i tu med sin stora »uppfinning»,
för hvilken han icke kan redogöra, emedan han alldeles icke
vet själf något närmare därom. Han är en till utseendet
varm och öppenhjärtig natur, men i själfva verket stor egoist,
en som kanske inbillar sig själf, att han alldeles gränslöst
håller af lilla Hedvig, men egentligen ej älskar någon
annan än Hjalmar Ekdal, en beskedlig äkta man, som dock
långt ifrån värderar sin för honom trälande hustru, hvilken
visserligen haft mindre vackert föregående, men dock varit
en honom tillgifven, alltid trogen maka.
Egentligt dålig är Hjalmar, lika litet som de andra,
med undantag af gamle Werle, visst icke, men han är en
stackare, som söker visa sig präktig och därför vräker sig
och vill svnas kvick, hafva stora »vver» och vara utrustad
v 7 *
med alla möjliga förträffliga egenskaper, en som också själf
tror, att han är något stort, fastän han genom fadern kommit
på obestånd och misskännes af verlden.
En sådan Hjalmar måste verka komiskt, och därför
uppträda med storståtliga later, pösa och göra sig vigtig. Hr
Lindberg visar en alldeles motsatt figur, en som öfverraskar
genom dystert svårmod, som pustar och gnäller och är
förskräckligt jämmerlig. Redan i första akten, då han kommer
ut från middagsbordet på den fina bjudningen hos grosshand- *
laren, ser han alldeles omotiveradt eländig ut och fortfar
därmed utan någon skiftning * under den akten. Hvad hr
Lindberg egentligen menar med sin hållning i andra akten,
är svårt att förstå. Det är kanske icke afsigten, men nog
ser det ut, som Hjalmar vore drucken, och man vet icke
hvarifrån det ruset härleder sig, då han lycktes vara full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
