Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De fyra årstiderna motsvarade fullkomligt alla
jordbrukets fordringar. Aldrig skulle den tanken hafva fallit honom
in, att naturen alldeles icke har några afsigter, och att allt,
som eger lif, måste foga sig efter klimatets,
omständigheternas och jordmånens hårda kraf.
Men han hatade qvinnan, hatade henne omedvetet och
kände liksom ett behof att vara hård mot henne. Ofta
upprepade han Nazaréens ord: »Qvinna, hvad hafver jag med
dig?» Och han brukade tillägga: »Gud sjelf är missnöjd
med sitt verk». Hon var for honom den pestbesmittade
varelse, om hvilken skalden sjunger. Hon var den frestare,
som i sin snära lockat den förste mannen, ett farligt,
smidigt och hemlighetsfullt väsen, som ständigt fullgjorde sitt
frestare-kall. # Men ännu mer än deras förföriska gestalter
hatade han deras kärleksträngtande hjertan.
Han hade ofta rönt deras ömhet, men ständigt, dä han
trodde sig i säkerhet, kände han sig med förbittring smittad
af detta behof att älska, som alltid dallrar på djupet af hvaije
qvinnonatur.
Enligt hans mening hade Gud skapat qvinnan blott för
att pröfva mannen. Han nalkades henne aldrig utan
försig-tighetsmått och kände ständigt i hennes närhet en obestämd
fruktan för dolda snaror.
Hur lik var hon också icke en snara» med §ina
slingrande armar och sina svällande, ständigt mot mannen öppna
läppar!
Endast mot nunnorna, som voro oskadliga genom sina
löften, hyste han en svag känsla af medlidande. Men äfven
dem behandlade han hård t, ty på djupet af deras Qättrande
och ödmjuka hjertan återfann han denna evigt samma
ömhet, som äfven han, fastän en kyrkans man, kunde röna.
Han såg ’den återspegla sig i deras blickar, som voro
så oändligt mycket ömmare än munkarnes, i det känslosvall,
som röjde deras kön, och i deras lågande utbrott af kärlek
till den korsfäste Kristus. Han hatade denna känsla, ty
det var en qvinlig, en köttslig kärlek, och han såg denna
syndiga ömhet i sjelfva deras undergifvenhet, i röstens ömma
tonfall, och, då han med hårdhet behandlade dem, i deras
nedslagna blickar och botfördiga tårar.
Och da han slog dep tunga klosterporten igen bakom
sig, skakade han dammet ur korrocken och skyndade bort med
långa, feberaktiga steg, som om han flydde för en fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
